Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Skrivbordskrigarna Skrivbordskrigare utan kött och blod

Lisa Bjurwald, författare till Skrivbordskrigarna.
Lisa Bjurwald, författare till Skrivbordskrigarna. Foto: MIA CARLSSON
(uppdaterad)

Skrivbordskrigarna

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
250 s. Natur & Kultur

Den som går in på SD-stödbloggen Avpixlat en normal dag får sig till livs ungefär följande: exempel på brott begångna av ”invandrare”, antimuslimska videoklipp från den internationella kontrajihadrörelsen, artiklar som går till angrepp mot hur Sverigedemokraterna beskrivs i ”PK-medierna”, exempel på hur den politiska ”sjuklövern” anses förstöra landet med sin integrationspolitik, mer eller mindre bisarra konspirationsteorier om ”demokraturen” och aggressiva attacker på enskilda journalister och hatobjektet nummer ett, antirasistiska Expo.

Det är en förutsägbar, repetitiv mix och en ännu mer förutsägbar retorik, där ord som islamisering, fulmedier, kulturmarxister, oikofobi och kulturberikning finns med i var och varannan mening, i en total åsiktshomogenitet. Innehållet och språket är extremt ensidigt, enligt klassisk propagandamodell. Syftet är uppenbart: att skapa en bild av att det finns ett gemensamt motstånd; en värdegrund riktad mot en tydlig fiende. Metoden är primitiv men fungerande: man skapar en trygg bubbla, slänger ut retoriska köttben och låter deltagarna utifrån det hetsa upp en hatisk stämning, mot såväl enskilda individer som mot det ”landsförräderi” man anser pågå.

Sådana här sajter har funnits länge. Det nya är det genomslag de börjat få. Enligt uppgifter i journalisten Lisa Bjurwalds bok har sajten cirka 210000 unika besökare i veckan. Om det är sant (jag är inte helt övertygad), är det ungefär lika mycket som en stor lokaltidningssajt som Västerbottenskuriren eller Dalarnas Tidningar. Till det kommer en lång rad liknande sajter: nationalistiska och nazistiska ”nyhetssajter”, aggressivt antimuslimska ”tidningar” som Dispatch International och naturligtvis moderskeppet för hat, personattacker och skvaller: anonymitetsmeckat Flashback. För att inte tala om ett internationellt nätverk av likasinnade sajter, från norska document.no till English Defence League. Hatet har nått en kritisk massa.

Annons
X

På dessa sajter och via dessa nätverk sprids också tips och verktyg för hur besökarna ska ”infiltrera” kommentarsfälten på vanliga nyhetssajter, vilket gör att det sällan tar många minuter innan en artikel på en tidningssajt som nämner ”invandring”, ”SD”, ”islam” eller något liknande, får en snabb svans av mer eller mindre rasistiska kommentarer. Det sprids också tips om vilka journalister som bör attackeras med mejl, handskrivna vykort till hemadressen eller med ännu mer påtagliga hot.

Faran med dessa sajter och denna nya form av organiserad nätrasism finns på olika nivåer. För enskilda individer som drabbas blir den extremt påtaglig. Men det har också en tydlig utmattningseffekt: det leder till att ett mer aggressivt, avhumaniserat språkbruk långsamt blir mer utspritt och rent av accepterat i medierna och i den politiska diskussionen.

Lisa Bjurwald ägnar en stor del av sin bok åt utvecklingens yttersta fara: den utagerande terrorismen, med Peter Mangs (som skrev på Avpixlats föregångarsajt) och Anders Behring Breivik (som var flitig skribent på document.no) som givna exempel. Hon konstaterar att Breiviks förvandling inte hade varit möjlig utan Internet. Här fann han en gemenskap, hos skribenter som hans ”intellektuella storebror” Fjordman, och inledde en ”självradikaliseringsprocess” med ett fruktansvärt slut.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hon ägnar också mycket utrymme åt den internationella arenan, vilket gör att boken delvis upprepar sig från föregångaren ”Europas skam”, som var en genomgång av högerextremismen i Europa. Det är inte ointressant, men det gör att hon ganska snabbt glider iväg från det som inledningsvis beskrivs som bokens ambition: ”att skildra vilka skrivbordskrigarna är och hur de utnyttjar internet”. Hon tar förstås upp Avpixlat, Flashback och andra sajter, men lyckas aldrig borra tillräckligt djupt för att komma med något nytt eller ge en tillräckligt detaljerad bild av innehållet, aktörerna och drivkrafterna. Hon kommer aldrig fram till berättelserna bakom, till något kött och blod, utan skrapar bara på den smutsiga ytan – och försvinner sedan iväg till säkrare mark, som att diskutera med säkerhetspolisen eller referera internationella forskningsrapporter. Det gör boken till mer av en akademisk uppsats, en skrivbordsprodukt, än ett journalistiskt reportage – och gör inte läsaren särskilt mycket klokare om vem skrivbordskrigaren egentligen är.

    En av de frågor som ställs i boken är hur vi ska ”ta tillbaka nätet”. Där går Bjurwald över i en förslagslista, som handlar om allt från systematiskt anmälande till förslag till medieföretagen. De kapitlen präglas av en förhoppning som möjligen är aningslös: att det goda nätet ska kunna slå ut det dåliga.

    Vad som behövs är kanske snarare skildringar som på allvar påverkar, genom att ge en djupare förståelse över vad som får männen (för det är nästan bara män) på hatsajterna att på daglig basis sprida sitt hat mot muslimer, journalister och ”PK-maffian” och uppmana till gruppvåldtäkt, massavrättningar och statskupp. Och vad som gör att de når allt fler läsare, som uppskattar det som sägs.

    Den boken behöver fortfarande skrivas. För den här kommer dessvärre inte ens nära.

    LÄS MER: Recension av ”God Dag Kampsyster!” av Lisa Bjurwald och Maria Blomquist.

    LÄS MER: Recension av Lisa Bjurwalds ”Europas skam”.

    LÄS MER: Intervjun ”De synar vit kvinnomakt” med Lisa Bjurwald och Maria Blomquist.

    SvD:s populära Språkquizer

    quiz.svd.se quiz.svd.se quiz.svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Lisa Bjurwald, författare till Skrivbordskrigarna.

    Foto: MIA CARLSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X