Recension

Tre aporSkrattet är granne med tragiken i stram debut

Publicerad
Annons

Att som diaspora-jude hamna i Sverige är sannerligen ett öde, åtminstone om man får tro jag-berättaren Jacobs morfar i Stephan Mendel-Enks romandebut ”Tre apor”. Berättelsen utspelar sig ungefär samtidigt som den första intifadan – det palestinska upproret – bröt ut 1987. Jacob blir
b
ar
m
itzva samtidigt som mamman lämnar pappan och blir tillsammans med sin chef Ingemar. Man skulle kunna påstå att det är en typisk skildring av en judisk familj, där tragiken bor granne med komiken.

Hela tiden påminns man om det Israel som många längtar till, inklämt bland fientliga grannländer – författaren ger en återblick av det så kallade oktoberkriget 1973 (då berättaren inte ens var född) – samtidigt som skrattet inte är långt borta. Skildringen av släktingarna får mig ofta att tänka på Woody Allens tillspetsade filmgestalter. Jacobs morfar, för att ta ett exempel, delar in alla han ser på tv i judar och antisemiter. På ett sällsamt sätt rör sig romanens huvudspår – detta att mamman lämnar pappan – mest i det osagdas undervegetation bestående av antydningar eller oerhört nedskruvade beskrivningar. Farfadern och
mame (farmodern) är med facit i hand inte nöjda med sonens val av kvinna, men de får det att låta som om de minsann vetat vad hon gick för hela tiden. Morföräldrarna är underligt nog inte lika kritiska med tanke på att dottern gett sig i lag med en
goj.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons