X
Annons
X

Göran Bengtson: Skrämmande läsning om mördarvirus

Läs mer om Streckare från 100 år

Skräckmästaren Stephen King är inte dålig på att skrämmas med mördarvirus i romanen "Pestens tid", vars kompletta version nu föreligger. Men vida kusligare är Richard Prestons skickliga reportage, "Het zon". Det handlar om ett virus som händelsevis inte var en mördare, men kunde ha varit det, och kanske blir det nästa gång. Den senaste Ebolaepidemin i Zaire må vara över. Detta betyder inte nödvändigtvis att Världshälsoorganisationens lugnande besked kommer att visa sig berättigade.

Scen ur filmen ”Outbreak”.
Scen ur filmen ”Outbreak”. Foto: Warner Bros

Verkligheten efterapar dikten, som bekant, men gör det ibland ganska slarvigt. Ingen kompetent förlagsredaktör skulle acceptera att en roman av Preston fick handla om Reston: sådant blir läsarna bara yra i huvudet av, skulle redaktören påpeka. Och tre forskare som alla heter Johnson utan att vara släkt – otänkbart i varje välordnad fiktion! Men Het zon (Bonnier & Alba, övers: Hans Du Rietz) är alltså inte en fiktion.

Richard Prestons reportage redovisar idel fakta, med en liten elak spekulativ knorr mot slutet, och kusligare fakta har nog inte legat på bokhandelsdiskarna sedan kärnvapenundergången – minns ni den? – stod på skräckens dagordning.

Levern sväller upp och gulnar, börjar luckras upp och spricker. Sprickorna går på djupet och löper kors och tvärs över levern, som börjar ruttna. Njurarna fylls av blodproppar och döda celler och slutar fungera. När njurarna sviktar ökar halten giftiga slaggämnen i blodet. Mjälten förvandlas till en enda stor blodpropp, stor som en tennisboll. Tarmarna kan fyllas helt och hållet med blod.

Annons
X

Slemhinnan i tarmarna dör och lossnar och töms ut tillsammans med stora mängder blod.

Efter döden bryts kroppen snabbt ner: de inre organen, som har varit döda eller nästan döda i flera dagar, har redan börjat luckras upp, och det sker en slags nersmältning. Bindväven, huden och de inre organen, som redan är fulla av små döda fläckar, heta av feber och skadade av chocktillståndet, börjar lösas upp och övergå i vätskeform, och de vätskor som läcker ut från liket är mättade med Ebolaviruspartiklar.

Så ter sig Ebola Zaire, ett av de mest skoningslösa av de nya virus som krupit fram ur de utplåningshotade regnskogarna. (Trådvirusgruppen, som omfattar Marburg, Ebola Zaire, Ebola Sudan och Ebola Reston, är alls inte ensam: Preston meddelar på sid 301 en katalog över nyupptäckta dödliga virus, som får håren att resa sig på ens huvud.) Ruskiga saker händer i Afrika, inte hos oss; och ingen blev väl nu på försommaren alltför uppskrämd av Zairebulletinerna när Ebola slog till igen – med en timing som åtminstone bör ha piggat upp Prestons förläggare och marknadsförarna av Dustin Hoffman-filmen "Outbreak". 164 av 211 smittade dog, enligt en naturligtvis lugnande rapport från Världshälsoorganisationen (DN 7/6).

Världshälsoorganisationen finns bl a till för att utsända lugnande rapporter. From förtröstan på dessa är emellertid inte något som faller sig naturligt för den som läst och begrundat “Het zon".

Prestons bok, välskriven och skickligt komponerad på den bästa amerikanska tidskriftsjournalistikens mycket höga nivå, skildrar hur en Ebolavariant plötsligt dök upp i Reston, helt nära Washington DC, i oktober 1989. Apor började dö hos en firma som importerade dem för forskningsändamål. Också människor kunde smittas, visade det sig – genom luften, vilket var en oerhört skrämmande egenskap hos detta virus, eftersom Marburg (som dödar var fjärde) och de afrikanska Ebolakusinerna (som dödar 50 till 90 procent) ansetts sprida sig endast i direktkontakt med smittobärande kroppsvätskor.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Nu nöjde sig Ebola Reston med aporna; inga människor fick några men. Det kunde man emellertid inte veta när åtgärder skulle sättas in av den yppersta virus- och smittskyddsexpertis som världen känner. Vad gjordes?

När Preston berättar om det måste man minnas att hans information kommer från just dessa militära och civila experter. Han har lärt känna dem och vill inte såra dem. Allesammans blir hjältar. Men nu fanns det alltså en rad skäl att anta att en av världens dödligaste sjukdomar, mot vilken ingen bot är känd, kommit lös helt nära USA:s huvudstad. Ändå hamnade gåtfullt insjuknade apskötare bara på lokalsjukhuset. Ändå fick dagisbarnen leka i det infekterade aphusets närmaste grannskap. Ändå ägnade insatsledningen maximal uppfinningsrikedom åt att släppa ifrån sig minimala mängder information – det vore ju oansvarigt att “skapa panik" ...

Läkaren Richard Horton, amerikansk redaktör för fackorganet The Lancet, har nyligen berömt “Het zon" i en stor recensionsessä i New York Review of Books (6/4). Han kopplar dess iakttagelser till en mängd andra data ur aktuell vetenskaplig litteratur om virus och andra dödliga sjukdomar (på frammarsch igen över hela världen, även gamla bekanta som TBC och malaria, trots allt vad vi västerlänningar blivit itutade om läkemedelsindustrins oövervinnelighet). På nytt, och permanent, får Horton med denna översikt håren att resa sig på ens huvud. Hans långsiktiga perspektiv förfärar. Till det återkommer jag strax.

Vad som hände i Reston tvekar dr Horton inte att beskriva som en noga genomtänkt desinformationskampanj, förd enligt alla byråkratiers favorittumregel: Secrecy equals safety. Ebola Restons relativa harmlöshet, menar han, var rena turen, omöjlig att förutse; hade det verkligen varit frågan om Ebola Zaire, i en muterad, luftburen form (och dessa virus är bra på att mutera), då går det knappt att föreställa sig vad som skulle ha hänt i Reston och i Washington. Och i världen?

Man bör inte läsa “Het zon" som en thriller i stil med “Outbreak", avsedd att skrämma men till sist också att lugna. Går man in i texten, ner mellan raderna ibland, kan till Hortons upprörda slutsats fogas en provkarta på alla de mänskliga faktorer som gör mig så nervös när jag ser en svensk expert på WHO-vis slå fast (DN 11/5) att risken för epidemier i Europa är mycket liten: “Vi har resurser och kompetens för att hantera detta och se till att viruset inte sprider sig, säger Bo Niklasson."

I "Het zon" finns det gott om resurser och kompetens. Det finns också: Tjänstemän på mellannivå som säger att javisst, du har säkert rätt, men vi fattar beslutet i morgon så jag hinner informera mina chefer först. Experter som inte tål varandra och därför förringar varandras råd. Forskare som inte publicerat viktiga resultat. Ansvar på alltför många olika händer. Importörer som tar lätt på karantänen. (Kriminella profitörers benägenhet att resa runt med slarvigt inslagna livsfarligheter vet vi redan en del om från den sönderfallande östeuropeiska kärnindustrin.) Och, framför allt, ihärdigast av mänskliga egenheter: förträngningsmekanismerna som inte vill låta oss konfrontera livsfaran och klart formulera den allra otäckaste eventualiteten – inte ens om vi har betalt för att göra just detta. “Så farligt kan det väl inte vara": blir det Homo sapiens sista ord?

Som slutkläm på det senaste Ebolautbrottet har följande stått att läsa (DN 7/6): "Forskare från det amerikanska smittskyddsinstitutet håller nu i Kikwit på att försöka ta reda på varifrån viruset ursprungligen kommer." En sådan formulering fungerar som ett lock. Under locket döljs en insikt som inte är allmän men som borde vara det: att dessa forskare och andra, trots epidemier och enstaka dödsfall 1967, 1976, 1979, 1980, 1987 (allt finns i "Het zon"), gått fullkomligt bet på Marburg, på Ebola Sudan, på Ebola Zaire. De vet ingenting om ursprungslokal, ingenting om värddjur, ingenting om de lagar som styr virusets nästa mutation. Vad vet de ens – om man bortser från vad som brukar utropas när de behöver nya forskningsanslag – om hiv, hypermutanten bakom aids som på bara 15 år trängt sig fram till täten i den långa kön av dödshot (och som fortfarande får förträngningsmekanismerna att gå på högvarv)?

Ingen lär hävda att forskningen skall avbrytas bara för att den hittills missat målet. Men i vilket perspektiv bör den ses? Richard Preston menar på fullt allvar att nu slår regnskogen tillbaka, det får vi leva med: “Dessa virus utvecklar sig på ekologiskt skadade platser på jorden. (...) På sätt och vis har jorden mobiliserat sitt immunförsvar mot männi- skosläktet." Vi har gått så hårt åt biosfären och härjat så med livsbetingelserna att vi själva frambesvurit de dödliga hoten, samtidigt som vi gett dem alla chanser att blixtsnabbt sprida sig i ett finförgrenat kommunikationsnätverk.

Här får man gå försiktigt fram. Här lurar fundamentalistiskt snack om berättigad gudsdom och flummigt snack om hur Moder Jord, Gaia, tröttnar på sina parasiter och skakar dem (=oss) av sig. Prestons bild av mänskligheten som ett köttberg så överväldigande stort att balansen med virusens hjälp måste återställas – nej, den är alltför vidrig för ens känsla. Men Richard Horton, i den nämnda Review-essän, säger egentligen detsamma: att vi kan vara inne i en process som vi inte kommer att lyckas kontrollera. “Våra försök att behärska naturen har skapat nya utmanare som mer och mer vägrar att låta sig behärskas." Glöm förresten inte, slutar dr Horton, att den medeltida digerdöden också fick en del positiva effekter när den slog ut hälften av mänskligheten ...

Är det alltså dags, igen, att börja tänka det otänkbara? Det kan en science fiction-läsare, van vid att utmanande idéer hälls på provrör, aldrig ha något emot. Genren erbjuder redan en lång rad berättelser där flertalet människor utplånas – och de överlevande finner sig ofta väl tillrätta, världshaven får ju en chans att återhämta sig och man slipper möta en massa busar på gatan ... Men att just denna hårdhänta tankelek skulle förvandla sig från fiktion till möjlig morgondag hade nog inte ens science fiction-läsaren väntat.

Hur många kommer nu att uppfatta “Het zon" som en fiktion? Så marknadsförs den (i en vårbroschyr från Akademibokhandeln i Stockholm återfinns den under rubriken "Vad vore sommaren utan deckare?"), och det ligger säkert nära till hands att blanda ihop den med “Outbreak". Ett Hollywoodgäng köpte mycket riktigt filmrätten till den New Yorker-artikel som Preston först skrev. När detta projekt gick i stå, som filmprojekt gärna gör, övertogs den attraktiva stafetten av ett annat Hollywoodgäng, som skrev ett eget och lagom enfaldigt thrillermanus och av Prestons stoff bara behöll precis så mycket, förmodar man, att de inte skulle kunna dras inför domstol för rättighetsintrång. Resultatet blev “Outbreak", dessvärre.

Om "Het zon" i de flesta boklådor får sökas bland thrillers på underhållningshyllorna, vilket torde vara fallet, innebär det att man samtidigt kan få ögonen på Pestens tid (övers: Lennart Olofsson, Legenda), en roman av Stephen King som kom ut i bantad form redan 1978 men som han nu, när hans ord väger tyngre hos förlagen, fått ge ut på nytt sådan han tänkt sig den från början. Det skiljer bortåt 400 sidor, och det är rätt typiskt för King att den omfångsrikare versionen också är den bättre och mer engagerande. Med hela sin skarpa blick för småstads- och vardagslivets villkor i USA arrangerar han en mycket övertygande massdödsdans, när han låter ett muterat influensavirus döda 99,4 procent av USA:s befolkning. De så att säga viruspolitiska avsnitten hör, liksom givetvis de vardagsrealistiska, till det bästa han skrivit; bara den sista tredjedelen, utfluten som den är i ockult offerteologi, känns felslagen.

Just nu kan man ju bara läsa "Pestens tid" som en direkt förlängning av "Het zon". Det som inte hände i USA med början i Reston låter King hända med början i Arnette, Texas. Preston berättar om vilseledda journalister, King om nerskjutna – ty så länge någon myndighetsperson ännu står på benen i “Pestens tid" förblir parollen den gamla vanliga: Secrecy means safety! Kings misstro mot myndigheter är bottenlös. Varken Gud eller Gaia behöver skyllas för hans mördarvirus: det slarvas helt sonika ut från en topphemlig forskningscentral, där militären pysslar med biologiska stridsmedel. Har då inte King hört talas om att president Nixon 1969 undertecknade “en lag som gjorde det olagligt att utveckla offensiva biologiska vapen i USA"? Preston nämner detta. Naturligtvis upphörde därmed också all sådan forskning. Endast en djupt paranoid person och därtill science fiction-författare, som Stephen King, kan väl få för sig något annat?

Laddar…
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Scen ur filmen ”Outbreak”.

Foto: Warner Bros Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X