X
Annons
X
Recension

Dogtooth Skräckvälde i grönskan

En ny generation sätter sin prägel på den grekiska filmen. Efter prisade Attenberg kommer nu Dogtooth, vinnare på Stockholms filmfestival 2009. En film som med till synes enkla medel ställer de svåra frågorna om förtryck och uppror.

Ordet ”hav” betyder en skinnfåtölj i vardagsrummet. Ordet ”motorväg” betyder en kraftfylld vind. Ordet ”utflykt” betyder tåligt material för golv, mässar rösten från bandspelaren. I den värld som föräldrarna i grekiska Dogtooth har skapat för sina tre instängda barn har alla ord som kan antyda en värld utanför villaträdgårdens höga träpalissad förvandlats till något neutralt och ofarligt. Kan jag få ”telefonen” ber dottern snällt vid middagsbordet och pekar på saltströaren. För att utplåna all identitet har inget av barnen något namn. Föräldrarna heter ”far” och ”mor”. Så såg säkert den totala underkastelsen ut för alla de kidnappade och inlåsta kvinnor och barn vi har läst om i reportage, det ena mer fasansfullt än det andra. Men Dogtooth är ett drama som går långt utöver det enskilda fallet och skildrar vad totalitarism gör med människor på ett mera generellt plan.

Filmens barn är inga barn längre utan unga vuxna, men med barns kantiga rörelsemönster och oförställda ansiktsuttryck, unga människor som stannat i utvecklingen och talar enstavigt. När systrarna framför en dans blir den stel och ryckig eftersom de aldrig sett någon annan dansa. Kameran är lika stillastående som livet i villan och den prunkande trädgården med sin glittrande pool. Den får liv först när ”barnen” reagerar oväntat på ett flygplan på himlen eller en uppdykande katt. Flygplanen är leksaker förklarar far och mor, medan katten däremot är ett livsfarligt monster, som man måste skydda sig mot. Översättningarna blir rent orwellskt komiska i all sin nyspråkliga hemskhet. Men under den lättsamma ytan lurar hela tiden våldet. Minsta uppror – och straffet slår ned som en blixt från klar himmel.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X