Recension

The BabadookSkräckklichéer med nytt innehåll

Under strecket
Publicerad
Annons

Amelia uppfostrar sin mörkrädda sexåring Sam ensam, efter att pappan dött i en bilolycka på väg till BB. Hon sliter på ett vårdhem samtidigt som Sam blir alltmer aggressiv mot andra barn. När den dystra årsdagen närmar sig isolerar de sig i huset, där en främmande bilderbok plötsligt dyker upp i barnrummet. Expressionistiska pop-up-teckningar aviserar att en svartklädd Herr Babadook snart kommer att knacka på, och att detta inte kommer att bli så himla roligt. Boken går inte att göra sig av med, och snart kommer förstås den natt när en djävulsk närvaro infinner sig. Babadook hänger även med på bilutflykter och ondskan tar sig långsamt innanför huden på Amelia själv. Eller har hon bara inte fått sova ut på väldigt länge?

Australiska Jennifer Kents långfilmsdebut har hajpats som skräckfilmens framtid sedan premiären på Sundancefestivalen för ett år sedan. Och ”The Babadook” är onekligen ett försök att förnya genren. Kent, som bytte inriktning från skådespeleri till regi genom att vara assistent på Lars von Triers ”Dogville”, gör något relativt eget av tämligen slitna konventioner. Samtidigt är det lite för lätt att bocka av likheter med ”Exorcisten”, ”The shining”, ”Sjätte sinnet”, ”Barnhemmet”, ”Paranormal activity” och Japanese horror-filmer som ”Dark water”. Klichéer som det hemsökta huset och det potentiellt ondskefulla barnet hade behövt en mer unik twist för att kunna sväljas en gång till. Trots en del nyskapande bildlösningar och kreativt ljudarbete är ”The Babadook” inte så originell som den vill vara. Läskig till husbehov, men kitschig på gränsen till töntig.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons