Annons

Skräcken för årens obevekliga gång

Under strecket
Publicerad

Då och då händer det att man hör något i radio och får lust att brista ut: Mer! Något rejält! Det har hänt mig två gånger de senaste dagarna. Båda gångerna har undertexten handlat om människans åldrar och en önskan att befinna sig i en annan ålder än den man faktiskt har. Folke Dahlberg hade en ”skräck för ålderdomen”, han blev ”tidigt orolig för åldrandet”, fick man veta i ett intressant samtal i P 1 om denne så länge glömde författare. Nu är han aktuell igen, nästan 40 år efter sin bortgång, bland annat genom ett nybildat litterärt sällskap.

I lördags hade Radioteatern premiär på ett av hans skådespel från 1950-talet, ”Besök av Madame Renou” (SvD Kultur 24 aug). Efter föreställningen sändes ett halvtimmeslångt samtal mellan regissören Jan Hemmel, systerson till författaren, och Magnus Florin. Det var det som fick mig att önska något mer, ett rejält porträtt av personen Folke Dahlberg. Nu blev det mest konturer. Folke Dahlberg var skygg till sin natur, berättade både Jan Hemmel och skådespelaren Ulf Palme i några inspelade minnesord. Han trivdes illa med tillvaron och ”flydde så småningom i sjön”, som Hemmel uttryckte det. En orsak var hans skräck för att åldras. Kanske döljs en liknande skräck bakom ett fenomen som speglades i ”God morgon, världen!”, en utbredd önskan att återvända till barndomen, det barnsliga. En sådan trend är tydlig inom mode, musik och andra kulturyttringar, berättade Katarina von Arndt i ett reportage som kunde ha varit både längre och mer. Dragningen till det barnsliga tycks särskilt gälla kvinnor. Varför? Förmodligen därför att de ”försöker ta tillbaka de positiva känslor de hade före puberteten”, gissade Karin Ekman, chefredaktör för tidskriften Bang. Möjligen handlar det också om att spjärna emot årens obevekliga gång.

Annons
Annons
Annons