Recension

RevolverSkottdrama utan laddning

Under strecket
Publicerad
Annons

Det tickar, ringer, tjuter av sirener och dångar av kyrkklockor. Storstaden ”håller aldrig käften”. I dess eviga brus strävar människorna på, oseende i varsin tidsbubbla. Visst är Carl Olof Bergs urbana dystopi bekant.
Värmlänningen, som förra året lyckosamt dristade sig till att koreografera ett slags krigisk kärleksduett till Ravels Bolero, gör nu ”en helt självbiografisk dans om det dolda skottdramat i staden”.
Revolver är, titeln till trots, inte lika djärv som Play me the Bolero. Snarare finns här en paradoxal stillhet - en känsla av att världen susar förbi medan människorna nästan passivt står eller faller i intryckens vinddrag.
Det är inte bara Carl Olssons ljudbild som är stämningsskapande, också scenbildens skarpt avgränsade gata med huskonturer av neonrör och nakna skyltdockor ger känsla av alienation. De tre dansarna är
fångna mitt i steget.

Ensamhet är grundtonen i det mörka rummet. I synnerhet Mattias Ekholm har ett mjukt, liksom mållöst långsamt rörelsemönster, som en kontrast till omgivningens räta linjer. Han passar inte in, tar sig för hjärtat. I duetterna bryts den disiga avståndskänslan och dansarna kommer närmare publiken.
Ändå råder ett främlingskap mellan Ekholm och Jennie Lindström, en overklighetskänsla. Hans blick är bortvänd och kroppen låter sig bli stödd snarare än stöder i deras pas de deux.
Carl Olof Berg skjuter in kilar av rädsla i närhetslängtan och de möjliga kontakterna. Tvåsamheten vandrar med ögon i nacken medan en skyltdocka ger tröst åt den övergivna.

Annons
Annons
Annons