Annons
Recension

Sara StridsbergSkönheten i det sjaskiga

LOLITAS SLUT. Det är språkets skönhet i mötet med det smärtsamma som är Sara Stridsbergs främsta styrka. Hennes roman om Lolita är vemodig som ett öppet sår och fullständigt egensinnig, skriver Annina Rabe.

Under strecket
Publicerad

Som alltid när jag läser Sara Stridsberg slås jag av hur farligt nära gränsen hon ligger för det som skulle kunna bli överromantiserat, sentimentalt och behängt med utnött mytologi. Den förra romanen skildrade Valerie Solanas, den desperata och mycket mytologiserade kvinna som försökte mörda Andy Warhol och skrev det könspolitiska SCUM-manifestet. Den nya boken tar sig an en annan kvinnlig myt, barnkvinnan Lolita.

Och trots farhågorna: som läsare blir man genast alldeles lugn. För Sara Stridsberg har ju fullständig kontroll över det hon gör. Hon är en så begåvad författare att hon kan tillämpa en stil som i en mindre lyckad författares händer bara skulle bli pubertal och parfymerad. För det där med skönheten tillhör ju som bekant det svåraste. Svårast för läsaren att ta till sig, och svårast för författaren att skriva.

Annons
Annons
Annons