Recension

Skolhuset. Idé och formSkolresa genom svensk historia

LÄROVERK Det fanns en pedagogisk tanke bakom att trappstegen i Sofia skola från 1910 blev mindre högre upp i byggnaden. Hjördis Kristensons dokumentation av nära 300 skolhus från 200 år visar att medvetenheten om skolors utformning har förbytts i sin motsats, skriver Rasmus Waern.

Under strecket
Publicerad
Annons

”Vill man riktigt lära känna ett lands intellektuella nivå, dess flit, skaparkraft och välstånd skall man studera offentlig byggenskap, och i första ledet står då de anläggningar som är ägnade utbildning och fostran.”
Det var den tyske arkitekten Carl Hinträger som så motiverade sin internationella inventering av skolhusbyggandet vid det förra seklets början. Då bar skolhusen ofta nog också syn för sägen att västerlandet skulle vara på rätt väg. Skolorna spelade inte sällan en huvudroll i den tidens väldiga urbanisering. De stora husen togs tacksamt tillvara för att markera fonder och höjder i staden. Den speciella funktionen, att skapa ramar och rum för barns och ungdomars lärande, var mindre viktig att ge uttryck för än det generella. En offentlighet byggs av institutioner, sak samma vilka. Därför kunde husen vara till förvillelse lika kaserner, tingshus eller missionshus. Att spåra vad ett skolhus säger om sin tid kan därför vara
svårt. Det krävs ett stort material.

Ett sådant har konsthistorikern Hjördis Kristenson dragit samman. I en 500 sidor tjock bok refereras och reflekteras över närmare 300 svenska skolhus. Boken inleds och avslutas med utfärder både i äldsta och nyaste tid, men det är perioden från 1800-talets mitt till 1900-talets mitt som står i fokus.
Kristenson öppnar porten mot en till synes ändlös rad av plugg, från små folkskolestugor till stora läroverkspalats. Det intensiva byggandet gav hus som kommit att stå kvar längre och mer intakta än samtidens bostäder. Fast inte alltid i sin ursprungliga roll.

Annons
Annons
Annons