Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Skocpol går till botten med staten

Statskunskapen är kunskapen om staten. Så lyder i all enkelhet budskapet från årets skytteanska pristagare Theda Skocpol. Revolutioner, välfärd, förtroende för politik – allt beror på hur de statliga ­institutionerna fungerar.

Theda Skocpol.
Theda Skocpol. Foto: MILLER CENTER OF PUBLIC AFFAIRS

2007: THEDA SKOCPOL

När styrelseskicket i västvärlden demokratiserades för hundra år sedan, ändrades också det akademiska ämne som har styrelseskicket som sitt forskningsobjekt. Inom statskunskapen flyttades intresset över från kungar och diplomater till de medborgare, som nu blivit myndigförklarade. På vilka partier röstar väljarna i skilda socialgrupper? Hur bildas opinioner? Vilket samspel förekommer mellan folket och eliterna i en representativ demokrati? Söker politikerna förverkliga det gemensamma bästa eller vägleds de bara av sitt egenintresse?

Dessa frågor ställs också inom andra discipliner. Sociologer utforskar den sociala strukturens påverkan på det politiska systemet, ekonomer problemet att aggregera individuella intressen till kollektiva beslut, lärdomshistoriker den rätta tolkningen av Machiavellis furstemoral. Samtidigt har det empiriska arbetet medfört en metodologisk revolution, som gjort varje forskargeneration allt mera förfaren i statistisk bearbetning av stora datamängder. Så vad har det blivit av det distinkt statsvetenskapliga? Det skulle bli årets skytteanska pristagare, professorn i statskunskap vid Harvarduniversitet i USA Theda Skocpol, förunnat att ge det förlösande svaret. Vi får inte gå vilse i det moderna massamhällets svällande datamaterial, varnar hon, utan måste komma ihåg vårt ämnes ursprungliga frågeställning. Statskunskapen är kunskapen om staten. ”Bringing the State Back In!”, löd hennes fältrop. Låt vara att det var föga mer än en fras men den var snart på allas läppar, så att man om hennes korta introduktion till en samlingsvolym från 1985 skulle kunna använda Hjalmar Gullbergs ord om Catullus:

Det tunnaste häfte som nånsin till odödligheten
burit en diktares namn

Annons
X

Enligt Rousseau får det inte finnas något som träder emellan medborgaren och allmänviljan men det är ju precis en sådan mellanliggande struktur som existerar i dagens samhälle i form av partier, organisationer och statliga institutioner, som ordnar upp medborgarnas oöverskådliga och kolliderande preferenser till rationella beslutsunderlag. Att studera denna politiska reglering är statskunskapens speciella uppgift. Vi får inte glömma bort staten. En analys av ett förvaltningsärende eller ett personvalsförfarande må verka futtigt. Ser man det i Theda Skocpols perspektiv (eller i Rousseaus) belyser frågorna politikens grundfråga om förhållandet mellan individ och samhälle – regndroppen som speglar universum.

Theda Skocpol var student under det radikala 60-talet. Som marxist och antikrigsdemonstrant sökte hon sig, efter grundutbildningen i Michigan, till forskarutbildningen vid Harvard och professor Barrington Moores berömda seminarium, där hon lärde sig att se rötterna till samtidspolitiken i äldre tiders sociala och agrara strukturer. Hon fann ett avhandlingsämne, som passade hennes politiska engagemang som hand i handske. ”USA var engagerat i ett brutalt krig mot den vietnamesiska revolutionen”, skriver hon, vilket väckte hennes intresse att studera orsakerna till radikala samhällsförändringar. Ändå, framhåller hon, vore det ett misstag att tro att avhandlingsämnet sköt upp som en rabarberknopp direkt ur den revolutionära myllan. Det ”växte fram lika mycket i elfenbenstornet” genom omfattande läsning av makrosociologi och politisk teori. Skocpol disputerade 1976 och tre år senare publicerades ”States and Social Revolutions” på Cambridge University Press.

Vetenskapliga böcker finns av två slag skriver hon, inte utan självkänsla: de som kommer med nytt material och de som kommer med nya perspektiv. ”Mitt arbete hör definitivt till den senare kategorin.” Ämnet var en jämförelse mellan de franska, ryska och kinesiska revolutionerna. Medan tidigare forskare så att säga hade rört sig från väst till öst och tolkat den ryska revolutionen i ljuset av den franska och den kinesiska i ljuset av den ryska, gick hennes intellektuella resa i motsatt riktning. Hon började med Kina och fortsatte med Frankrike men kunde inte hålla med om att det västerländska Frankrike mera skulle likna det västerländska England. Då var faktiskt Frankrike med sin absoluta monarki mera som det kejserliga Kina, med liknande bonderevolter mot centraliserade regimer. Och det visade sig också fruktbart att tolka upproret mot tsaren i det ryska jordbrukssamhället på liknande sätt.

Schvungfullt och polemiskt vände sig Skocpol mot idéanalytikerna. I samklang med tidsandan förklarade hon att ”strukturen är den i sista hand bestämmande faktorn”. Följaktligen har hon kritiserats för att försumma revolutionsteorierna. Opponenterna har invänt att det inte går att förstå vad som hände i Frankrike utan att analysera upplysningsfilosofin eller i Ryssland utan att penetrera 1800-talets idéer om en våldsam omstörtning av det kapitalistiska samhället.

Det bestående värdet av Skocpols breda och mäktiga avhandling återfinns i analysen både av revolutionernas orsaker och av deras utfall. Övertygande och i detalj visar hon hur regimerna föll till följd av yttre tryck, på grund av krig och invasion av främmande makt. Klarögt och originellt framhäver hon redan i denna debut det som kommit att bli hennes speciella point of view: vilket avtryck revolutionerna skulle göra i historien berodde på det sätt staten efteråt organiserades. Ofattbar makt samlades i händerna på en Napoleon, en Stalin, en Mao. Med instämmande citerar hon Lenins ord att ”den grundläggande frågan för varje revolution gäller statens makt”. De förrevolutionära regimer hon studerar hade tillräckligt mycket makt för att kunna skydda sina territorier. Det som sedan hände i Frankrike 1789, i Ryssland 1917 och i Kina 1911 var att statsmakten råkade i kläm mellan rivaliserande militära grupperingar, utländska invasioner och påstridiga klassintressen. Ur den revolutionära askan steg sedan hänsynslösa diktatorer, som kunde hantera sådana utmaningar. Därmed, skulle man kunna säga, glider Skocpols analys över från ”struktur” till ”strategi”, något som några av oss skulle vilja beteckna som ett framsteg.

I sina slutsatser skriver hon att den marxistiska revolutionsteorin visade sig inte hålla måttet. I framgångsrika revolutioner etablerar sig statsmakten som en oberoende kraft, ovanför klasstrukturen. De enda som i dag har tillgång till sådana resurser som gör det möjligt att lyckas med revolutioner verkar vara militärerna, ett ganska pessimistisk slutord från den som en gång trodde på socialismen och solidariteten mellan folken.

Theda Skocpol fick mycket beröm för sin avhandling och etablerade sig som forskare och lärare. Efter några år anklagade hon universitetet för att ha nekat henne fast tjänst för att hon var kvinna, en undersökningskommitté tillsattes som gav henne rätt och Harvarduniversitetet erbjöd henne en professur, vilken hon accepterade. Hennes fortsatta karriär har varit lagerkrönt; hon har bland annat varit dekanus och ordförande i det amerikanska statsvetarförbundet.

Nästa större forskningsprojekt kom att gälla den amerikanska välfärdsstaten. Enligt mångas mening är det som att forska om elefanterna på Grönland: den finns inte, eller åtminstone finns den bara mycket rudimentärt och går på sin höjd tillbaka till New Deal. Med sin oförvillade blick såg emellertid Theda Skocpol något annat än vad tidigare (manliga) forskare hävdat. Dessa var enligt hennes uppfattning förblindade av den europeiska, social­demokratiska välfärdsstaten med löne­arbete och arbetsmarknadspolitik som kännemärke. I USA hade det funnits något annat, insatt i ett annat sammanhang och dolt under en annan rubrik och därför inte uppfattat som välfärdspolitik. Det var pensioner till veteranerna från inbördeskriget under 1860-talet, ett system som dog ut i och med att veteranerna dog ut. Det följdes av ett system med moderskapspenning. ”USA följde inte efter andra västerländska stater på vägen till en paternalistisk välfärdsstat, i vilken manliga byråkrater skulle administrera socialförsäkringar till manliga familjeförsörjare. I stället kom Amerika så nära man kan komma en maternalistisk välfärdsstat, med kvinnodominerade offentliga myndigheter som administrerade sociala förmåner till mödrar och deras barn.” ”Protecting Soldiers and Mothers” (1992) blev ett pionjärarbete inom amerikansk välfärdsforskning och belönat med hela fem prestigefyllda utmärkelser.

Med detta hade Theda Skocpol uppnått positionen som en obestridd auktoritet inom socialpolitisk forskning. Hon är en känd samhällsdebattör i press, radio och tv, som också deltagit i politiska diskussioner med president Clinton i Vita huset och Camp David. Uppmuntrad av det internationella erkännandet för sitt nygamla program för statskunskapens identitet har hon uppvisat en rent explosiv produktivitet under de senaste 15 åren med en bok – egna monografier eller editerade volymer – så gott som varje eller vartannat år. Sedvanlig perspektivrikedom och ett bibehållet radikalt engagemang för social utjämning förenas i dessa arbeten med noggrann empirisk evidens. Boktitlarna säger ofta mycket bra vad det är fråga om: ”Social Policy in the United States” (1995), ”Boomerang: Clinton‘s Health Reform and the Turn Against Government” (1997), ”The Missing Middle: Working Families and the Future of American Social Policy” (2000), ”What a Mighty Power We Can Be: African American Fraternal Groups and the Struggle for Racial Equality” (2006). Goda stilister avfärdas ibland med att de bara skulle intressera sig för ytan. Det finns därför anledning att understryka att Skocpol lyckas formulera sig så slagkraftigt, därför att hon verkligen tränger på djupet av en problemställning och når fram till problemets verkliga kärna. Det är den som ger karaktär åt hennes språk.

När man tar del av Skocpols aktuella forskning slås man av en skillnad mot hennes förstlingsverk. Nu är det policyinnehållet som intresserar henne. Då ansågs en analys av politiska idéer som något perifert i jämförelse med studiet av de ekonomiska drivkrafterna.

Denna förändring framgår med stor klarhet av hennes bidrag till den fråga som upptar så gott som samtliga statsvetare idag: varför har medborgarna förlorat förtroendet för politik och vad skall man göra åt den saken? Allmänhetens sjunkande intresse beror på att det inte förs en nationell politik som förmår möta den breda befolkningens behov, lyder hennes svar. Hennes polemik med förra årets skytteanske pristagare, hennes nära vän och kollega vid Harvard professor Robert Putnam, har därvid väckt stor uppmärksamhet (se till exempel ”Diminished Democracy: From Membership to Managemant in American Civic Life”, 2003). Putnam hävdar som bekant att orsaken till den försvagade demokratin står att finna i ett försvagat ”socialt kapital” med färre föreningsmedlemmar och färre medmänskliga kontakter över huvud taget och vill bota bristerna genom ökad civilt deltagande. Skocpol varnar för detta. Participation gynnar alltid de redan privilegierade, erinrar hon. Det är i stället representation som främjar folkligt inflytande. Demokrati får inte bli ett system av advokater och lobbyister, ”ett land utan medlemmar”. I decentraliseringens tidevarv behöver Amerika, och världen, institutionella reformer som förbinder lokal aktivism med statliga, ja kanske till och med globala, strategier i syfte att utveckla och förverkliga en gemensam värdegrund. Putnam har ett socio­logiskt perspektiv: han vill aktivera ner­ifrån. Skocpol har ett genuint statsvetenskapligt: hon vill stimulera uppifrån. Inte bara för att förstå utan också för att förbättra världen manar oss årets pristagare att vända tillbaka till staten.

Leif Lewin

Annons
Annons
X

Theda Skocpol.

Foto: MILLER CENTER OF PUBLIC AFFAIRS Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X