Skilsmässa mellan s och LO dröjer

Under strecket
Publicerad
Annons

lördagsanalys | Facklig-politisk samverkan
anders jonsson är reporter på Svenska Dagbladet och skriver varje lördag en politisk analys.
För några veckor sedan väckte danska LO:s beslut att bryta med socialdemokraterna viss uppståndelse även här i landet. Några påminde om att brittiska labour rivit de starka banden till sin motsvarighet till LO, TUC, och undrade om det inte var dags även i Sverige.
Men den frågan var i så fall mer aktuell 1998 när socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid och vänsterpartiet gick fram kraftigt, framförallt bland LO:s medlemmar. Att bara en knapp majoritet (53 procent) av LO-medlemmarna röstade socialdemokratiskt ledde året därpå till att LO-ledningen hade en ordentlig diskussion om organisationens förhållande till (v) samt om hur LO:s samverkan med (s) skulle kunna försvaras.

Den uppgiften var inte helt lätt eftersom den interna diskussionen inom LO-toppen utgick från konstaterandet att vänsterpartiet ofta låg närmare LO-fackens sakpolitiska
ställningstaganden än regeringen. Vänsterpartiets EU-motstånd var också svårt att angripa eftersom många LO-medlemmar tyckte precis likadant.
Men diskussionen landade ändå i att socialdemokraterna i kraft av sin regeringsställning hade mycket större möjligheter att faktiskt genomföra en löntagarvänlig politik. Därför var (s) att föredra framför en aldrig så vällovlig vänsterpartistisk retorik. Banden med socialdemokraterna skulle behållas så länge en majoritet av LO-medlemmarna röstade på partiet. Så blev det också i fjolårets val där ungefär 60 procent röstade på (s), 20 procent på vänsterpartiet och 20 procent på något borgerligt parti.
Röstfördelningen är fortfarande fundamentet när LO-ordföranden Wanja Lundby-Vedin förvarar stödet till (s), men numera håller hon öppet för en förändring om medlemsmajoriteten skulle rösta på andra partier. Det har ingen tidigare LO-ordförande gjort.

Annons
Annons
Annons