Recension

Tokyo - Listen with your heartSkickligt, men farten tar över

Under strecket
Publicerad
Annons

b>Hur göra konst av ekvilibrism - eller är ekvilibrismen i sig konst? Det är inte bara nycirkusen som står inför problemet, men här exponeras det genom att nycirkusartister antas vilja något mer än jonglera skickligt och volta högt. Då traditionell cirkuskonst möter andra konstformer som dans, teater, musik och video kan det bli poetisk lågmäldhet eller ösig trashcirkus. Det väsentliga är om det finns ett uttryck eller innehåll utöver att visa färdigheter.
I föreställningen Tokyo, kallad Lo-Fi-cirkus (low fidelity) anas en vilja att brygga över artisternas vardagstillvaro i träningshallen med det gränslösas fantasi.

I amerikanen Jay Gilligans regi tacklas rummet och åskådarna från alla håll: uppifrån regnar overaller och glider en ringande väckarklocka, på scenen pågår en massa aktiviteter samtidigt och dessutom visas såväl inspelad video som live-video där artisterna rusar runt i t-banan och
bakom kulisserna.
Musikerna Peter Berndalen och Erik Nilsson från Musikhögskolan lirar trummor som vore det rockkonsert - och visst blir det lite rock”n”roll när Peter Åberg svingar käglor.
Här växlar små hyss med leksaker och kreativa kedjereaktioner à la råttan-på-repet med udda pianoakrobatik (Chloé Derrouaz) och balans på stege (Malkolm Cederberg) samt ett nummer på slak lina (Rune Andersson) som bokstavligt ramas in av två kolleger. Samspelta är också Elina Andersson och Linnéa Backgård i en repduett.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons