Annons
X
Annons
X

Skicklig moralitet om egoism

Vi faller inte!
Judiska teatern, Djurgårdsbrunn
Text: Kerstin Perski
Regi: Michaela Granit
Scenbild: Karin Lind
Kostym: Ulrika Wedin
Musik: Bebe Risenfors
Medv: Mirja Turestedt, Per Graffman, Amanda Ooms, Peter Perski

En trappuppgång, två par. En cynisk gynekolog är gift med en kvinna som ständigt grubblar över undergången. Grannparet består av en kvinna som försöker handla med andras extrema upplevelser. Hon lever med en utbränd gymnastikdirektör. En person från vart par har valt karriär och därmed ett slags hysteriskt uppvarvad, egoistisk ondska. Den andra är utslagen men vill ha barn, tid och ett vi.
”Vi faller inte!” - Kerstin Perskis nya pjäs för Judiska teatern - liknar på många sätt en modern, engelsk moralitet. Den handlar om flera aktuella ämnen: barnlöshet, kloning, karriär. Rollerna har ett drag av karikatyr. Mot slutet tillkommer en drastisk förvandlingsakt - Caryl Churchill möter Fay Weldon. Etikfrågor möter vilda metamorfoser.
Judiska teater är ett mycket estetiskt teaterrum,
från entrén till scenen. Scenografen Karin Lind har arbetet med samma asketiska förhöjning: fåtöljer, ett dataspel, en gynekologstol - på golvet kan bilder projiceras: ultraljudsbilder av foster, äggceller via mikroskop, flygplan.

”Vi faller inte!” handlar om samtiden men också om tiden själv. Två kvinnor som närmar sig 40 står på scenen. En vill desperat ha barn, en vill det inte. Hon menar sig inte ha tid, varken med processen eller mammarollen. Dessutom kommer havandeskapet säkert att förstöra figuren.
Gynekologgrannen föreslår surrogatmamma, som rekommenderar han en städhjälp. Varför utsätta sig när det existerar andra som gärna gör det åt dig? Vi anar horder av polskor som invaderar landet för att föda barn åt ärtiga karriärkvinnor.
Gynekologen forskar dessutom om kloning och vill på sikt bli far till sig själv och på så sätt slippa rädslan för döden.
Handlingen övergår till en symbolisk jakt på natur och kroppsliga erfarenheter. Natten och skogen börjar spela med och representera olika känslor:
djupa behov, åldriga som Shakespeares lustfyllda Ardenskog.
Regissören Michaela Granit guidar oss skickligt runt detta storstadsyra landskap cementerat med gammalmodiga könsroller. Hon vet att förhöja, stilisera och ladda scenerna - vilket är behövligt eftersom vi rör oss mellan två absoluta poler av ont och gott, därav känslan av moralitet.
Per Graffman spelar skickligt en såpa-ond gynekolog som helst vill spela dataspel när han kommer hem från en dag av underliv och kvinnor.
Mirja Turestedt gör hustrun Beate, rollen är till att börja med väldigt lik unga fru Pitt från ”Angels in America” - en nervös undergångsneurotiker, men här blir Beate en Modersgudinna, vacker och självklar.
Amanda Ooms spelar intensivt den alltmer trasiga Isabella som tror att hon kan sälja våldsamma upplevelser från legosoldater ungefär som äventyrsresor för en uttråkad medelklass. Isabella blir allt mer rödögd och äter fler och fler värktabletter.
Maken, gymnastikdirektören, blir frisk genom sitt faderskap som han stjäl sig
till då och då vid sopnedkastet. Han har fått låna ett band med ljud från barnahjärtat som dunkar som en liten fiskebåt genom natten.
”Vi faller inte!” för med sig en annorlunda doft, en annan tradition. Stycket följer en mall som gör att vi tidigt förstår vart handlingen är på väg, poängen är istället att njuta av resan dit, detaljer och formuleringar.
Kerstin Perski skriver om en svindel vi alla delar, på något sätt. En moralitet om reproduktion och egoism.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X