Recension

Den siste vännen, PartirSkicklig historia om manlig vänskap

Under strecket
Publicerad
Annons

Ali och Mamed har känt varandra sedan barnsben. De har suttit på samma barer, spänt på samma tjejer, anfäktats av samma politiska griller och också straffats för det genom att förvisas till samma militära träningsläger. De hinner börja åldras tillsammans, de gifter sig, får barn och inleder ambitiösa yrkeskarriärer. Men så sker något. Över en natt vänder sig Mamed mot Ali, anklagar honom för illojalitet och ekonomisk förskingring.
Vad är det som har hänt?
Den siste vännen, den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns senaste roman på svenska, är en bok om den vänskap som bokstavligen övervinner allt. Manlig vänskap: kvinnans enda roll är här att avundsjukt beundra allt det som svetsar männen samman. Det Marocko som ben Jelloun skildrar är också ett land som klippt och skuret för att pröva sådan vänskap. Boken utspelar sig från tidigt 60-tal till sent 90-tal under en period av hård
repression där angiveriet är lag och övermaktens våld kan drabba vem som helst, när som helst. De som har pengar eller inflytande söker sig hellre utomlands för att arbeta eller studera.
Mamed hamnar småningom i Sverige som läkare men längtar tillbaka till Marocko och denna hans hemlängtan förstärker naturligtvis banden med barndomsvännen ännu mer.

Tahar Ben Jelloun är skicklig på att förtäta långa och komplexa historiska skeden i enskilda personliga livsöden. Man kan om Memed och Ali verkligen använda det slitna uttrycket att de lever sin egen tid. Men det finns också ett drag av intellektuell torrhet i hans framställning. Man får känslan av att texten är till för att exemplifiera en redan given tes, inte att gestalta eller upptäcka något nytt. Till detta kommer ett medvetet anti-psykologiskt och icke-gestaltande skrivsätt, med korta upphuggna skildringar i tredje person som övergår i inre monologer som bara rent mekaniskt driver handlingen framåt.
Samma teknik används i Tahar Ben Jellouns senaste
roman på franska, Partir. Det är dock en bättre bok. Kanske för att persongalleriet är större, mera sammansatt och mindre typifierat.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons