Annons
Krönika

Lina Kalmteg:Skeva flickor värda att läsa om

Under strecket
Publicerad

”Hon är alltför hel i sin komplexitet för att kunna vara balanserad: skevheten, det som ofrivilligt glider, det för alltid hala underlaget. Motpolerna hos henne är för många. Hon går inte ihop.”

Senaste veckan har jag omgivits av en strid ström skeva flickor. Som Violencia i debutanten Lina Hagelbäcks bok ”Violencia”, som stycket ovan kommer ifrån, om vilken SvD:s Elisabeth Hjorth upprymt skrev kommer att ”stå och lysa i hyllan hos den kräsmagade läsare som framhärdar i att litteratur är på liv och död”.

Kanske är det också en lite skev flicka som döljer sig i Olga Grjasnowas debut ”Ryssar är såna som gillar björkar”, som nyss kom på svenska. Och i Monika Fagerholms roman ”Lola uppochner” (recenserad i SvD i går), har flera av kvinnorna (om än nedtonade) drag av författarens tidigare flickor, de som sprätter utanför allt.

Att de plötsligt dyker upp hör ihop med att jag läser Maria Margareta Österholms avhandling ”Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005” (nyligen utgiven på Rosenlarv förlag) där hon vill skriva om skeva flickor på deras eget språk, på ”skeviska”, ”om flickor och ramar och flickor som ramlar ur ramar”.

Annons
Annons

Vilka de är kan vara svårt att definiera och just det är väl meningen. Men de är inte sådana där ”Riktiga flickor”, som Österholm kallar den normativitet som de skeva får förhålla sig till. (Fast, inser hon snart, även de Riktiga kan känna sig fel.)

Österholm tittar bakåt, bland annat på hur romaner om skeva flickor har avfärdats av kritiker, inte minst de om ätstörningar, de som snart fnystes bort som en hel genre, ”anorexiaromaner”, trots att det inte handlade om så många böcker. Hon använder sig en hel del av Monika Fagerholms ”Diva” – i den finns något av urtyperna för litterära flickor ”som faller ur ramen för gängse pussochkramfågel”. Andra romaner som nämns flitigt är Inger Edelfeldts ”Kamalas bok” och Mare Kandres ”Aliide Aliide”.

Avhandlingen påminner om att man inte behöver dö, bara ibland, för att mallen inte passar. Vid tanken på hur kritiken ibland försökt utplåna de skavande romanerna som tröstande visat alla verkliga flickor just det vill man nästan bryta ut i den ”vulkanhermeneutiska” sjukdom som Violencia har (och som ”utgörs av fyrverkeribegär, expansiv fobikällare, gränspsykotisk lycka och sprakande neuros”).

Fast det senaste decenniet har de fått viss upprättelse, bland annat med hjälp av författarkollektivet S.K.A.M. som Österholm också hänvisar till och som i sitt manifest från 2002 tyckte att ”tjejer ska få skriva om sina egna ätstörningar, sina egna ridläger, sin egen mens”.

De litterära skeva flickorna får genom Maria Margareta Österholm ytterligare existensberättigande. Det är på så vis en akademisk text som trots – eller kanske just därför – att den skevar lite, skapar närapå lika euforisk läsglädje som romanerna den skildrar gör för många.

Senaste krönikorna på SvD Kultur

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons