Annons

Erik Hedling:Skarpsinnig studie i ”Vertigo”

Alfred Hitchcocks ”Vertigo” anses vara en av filmhistoriens främsta verk. En ny studie lyfter fram en rad konstnärer bakom mästerverket och beskriver ingående hur handlingen växte fram genom flera författares olika bidrag.

Under strecket
Publicerad

I den serie ypperliga små skrifter som det brittiska filminstitutet började publicera under beteckningen ”BFI Film Classics” 1992, och som så småningom skall omfatta 360 volymer om cirka 80 sidor vardera, har turen nu äntligen kommit till Hitchcocks ”Vertigo” (1958), för många kritiker, forskare och cinefiler helt enkelt filmernas film. När tidskriften Sight and Sound senast anordnade en omröstning om världens bästa filmer placerade sig ”Vertigo”, på svenska lite krystat betitlad ”En studie i brott”, som nummer fyra, endast slagen av Welles ”Citizen Kane”, Renoirs ”Spelets regler” och Ozus ”Föräldrarna”. Vid nästa omröstning – den förra genomfördes 1992 – skulle det förvåna mig om inte ”Vertigo” lyfts upp minst två snäpp, med tanke på de uppskattande spaltkilometer som skrivits om filmen under det senaste decenniet.

Till denna omfattande litteratur sällar sig alltså en nätt liten monografi:
Vertigo (BFI, 87 s). Författare är britten
Charles Barr, professor i filmvetenskap vid University of East Anglia i Norwich, och känd för ett sparsmakat men lysande författarskap om film. Som Hitchcockspecialist har Barr, en briljant stilist, gjort sig ett namn med studien ”English Hitchcock” (1999), en redogörelse för Hitchcocks framgångsrika samarbete med skickliga författare som Eliot Stannard och Charles Bennett under den brittiska perioden 1925-1939. Särskilt Stannard – en intellektuell dandy som seriöst började teoretisera filmmediet i branschpressen redan på 10-talet – utövade enligt Barr ett avgörande inflytande på den unge Hitchcock. Sedan Hitchcock fått sitt stora genombrott på 30- och 40-talen försvann emellertid Stannard ut i periferin i ett livsöde som fortfarande är höljt i dunkel.

Annons
Annons
Annons