X
Annons
X
Recension

Natten är dagens mor - kaos är granne med gud Skarpögd gestaltning av urinfernot

Natten är dagens mor blev Lars Noréns publika genombrott och jag har tydliga minnesbilder från uruppsättningen, trots att det är 25 år sedan Kåre Sigurdsson spred matos och Göran Dyrssen gömde sitt kön framför spegeln på Malmö stadsteaters scen. Likaså minns jag Hanna Landings rollfigur som kämpade med cancerdöden i den fristående fortsättningen Kaos är granne med Gud.
Nu har Tobias Theorell och dramaturgen Cecilia Ölveczky satt ihop dessa dramer till ett Vasalopp för både skådespelare och publik, där rollerna får behålla sina namn från den första pjäsen.
Liksom i O”Neills Lång dags färd mot natt saknas väg ut ur familjehelvetet; hoppet ligger i fiktionen som sådan, att pjäsen faktiskt blir skriven.
På Stockholms stadsteater betonas den aspekten då Sven Ahlströms David skriver den första scenanvisningen på sin röda skrivmaskin. Fem timmar senare närmar han sig Katarina Ewerlöfs Elin, den döda modern, som funnes det en stark koppling mellan mamma och författarskapet.
Däremellan befinner sig David mitt inne i minnena, som återskapas på en till stor del kal scen. Tydliga tidsmarkörer som Caryl Chessmans avrättning och Dag Hammarskjölds dödsstörtning placerar händelserna i tidigt 60-tal, något som scenografen Magdalena Åberg bara antyder; miljöerna i det skånska hotellet vecklar ut sig via en flexibel kub.
Där har Niklas Falks Martin, lik en Mary Tyrone, just börjat supa igen och familjen gör resignerade och vanmäktiga försök att hindra ett förlopp de redan sett upprepas med samma obönhörliga oföränderlighet som i Grevinnan och betjänten.

Hur fullt av löftesbrott, svek och hat det än är, finns det en komisk potential i detta urinferno, som både författaren och regissören tar vara på. Niklas Falk gör en lysande studie av den självupptagne livslögnaren, som sparkar och sparkas, men kravlar sig fram och reser sig. Insmetad med fett i hela ansiktet säger han storslaget till David, som vill se cykel på dansk tv: Ja, du kan behöva litet avkoppling! Gränsen mellan fars och tragedi är hårfin.
Det finns ett paradoxalt hopp i skildringen av den tätt sammanknutna familjen: Allt kan bli bättre, om bara Martin tar sina antabustabletter och slutar gömma sprit i kristallkronan. Om inte annat finns ju möjligheten till flykt: skilsmässa, egna liv och egna lägenheter.
I Kaos är granne med Gud är familjen splittrad, och hoppet borta, eftersom inget ändå har blivit bättre. Den här familjen lämnar ingen med livet i behåll. Ändå handlar det om att lämna den bakom sig, trots att den alltid finns där, som skuggor i vrårna.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X