Annons
Krönika

Mikael Mölstad: Skandalen som gjorde Österrike framgångsrikt

En stor skandal kunde ha stjälpt Österrike som vinland. I stället blev det tvärtom. Nu producerar österrikarna eleganta kvalitetsviner och är ledande vad gäller hållbar vintillverkning.

Publicerad

Den 27 juni 1985 blev en chockens dag för österrikisk vinindustri. Det var dagen då nyhetsbomben briserade: En analys visade på glykol i en österrikisk flaska vin i en tysk butik. Över en natt lamslogs hela vinexporten – på ett år försvann nittio procent. I år är det trettio år sedan det hände och nu kan vi se facit. En kortvarig katastrof förvandlades till en långsiktig kvalitetsutveckling utan motstycke.

Vad var det egentligen som hände? Ja, det synbarligen enkla fusket hade en lång bakgrund som speglar vilka viner vi uppskattade på den tiden. I både Tyskland och Sverige var den allmänna smakpreferensen att vita viner var syrliga och smakade bäst med lite sötma. I Österrike var man bra på att producera dessa viner i stora volymer. Många läsare minns säkert Weisses Rössl och Prinz Ottonel – typexempel på småsöta lättklunkade viner med blommig doft.
Tyskland importerade halvtorra viner i stora mängder från Österrike.

Affärerna hade varit frid och fröjd om det bara inte varit så dåligt väder under skörden 1983. Det var hopplöst att leverera viner i den småsöta kvalitet som utlovats. Desperat började några producenter blanda dietylglykol i vinet. Det visste att några liter i en stor tank gjorde susen. Vinerna blev mjukare och lite sötare.

Annons

Detta var inte första gången någon försökte trixa med vinerna för att göra dem mer attraktiva. Men den här junidagen när en flaska analyserades handlade det inte bara om något otillåtet utan om ett potentiellt gift. Förutom kollapsen av vinindustrin i Österrike tvingades de kassera 27 miljoner liter vin.

Glykolskandalen blev ett skämt i hela Europa. Jag bodde då i Schweiz och vet hur de stackars österrikarna gjordes till åtlöjen kring allt som rörde frostskyddsmedel i vin. När jag några år senare började göra vinböcker upptäckte jag hur en katastrof kan vändas till framgång. Inte minst för att österrikarna skapade en ny vinlagstiftning som var så sträng att till och med tyskarna häpnade.

På ett årtionde tog de österrikiska vinerna steget från småsött och karaktärslöst till torrt och smakrikt med elegans och ursprungskaraktär. Först handlade det om områdena kring Donaufloden där både klimatet och vingårdarna var en utmaning. Från de östra delarna kom söta dessertviner som skaffade sig världsrykte. I söder producerades kvalitetsvin på blå druvor.

Plötsligt blev Grüner Veltliner, Blaufränkisch och Zweigelt druvnamn på allas läppar. Personligen tog jag gärna till mig alla dessa nya producenter med känsla för kvalitet: Willi Bründlmayer, Freie Weingärtner, Willi Opitz, Schloss Gobelsburg och inte minst Fred Loimer. De stod för en framåtanda och en stenhård vilja att visa världen att vi kan.

Idag visar den österrikiska vinindustrin rekordsiffror när det gäller export. Och inte bara i volym utan också i värde. Det genomsnittliga priset per liter exportvin har gått från knappt 1 euro 2003 till nästan 3 euro 2014. Kort sagt: vinerna säljs nu i ett högre marknadssegment.

Österrikarna tillhör också de ledande i Europa när det gäller hållbar vinproduktion – det vill säga konsten att producera vin med ekologiskt, socialt och ekonomiskt ansvar för framtiden. Mig veterligen är de också först i världen med en speciell logga för detta begrepp: Sustainable Wine.

Det kan bara konstateras att Österrike plockar fler och fler poäng i vinvärlden. Då gör det inte så mycket att det blev noll poäng i Eurovision Song Contest förra veckan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons