Annons
X
Annons
X

Skämtaren som blev en ”spion”

SPIONAFFÄR. Säpo skuggade honom i 20 år. Tidningarna kallade honom en ny Wennerström. Men Morjärvmannen var ingen spion, utan ett skojfriskt original som föll offer för byskvaller. I en ny bok ger hans 80-åriga änka sin bild av den märkliga rättsskandalen.

(uppdaterad)
Sanfrid Eriksson satt häktad i 23 dygn innan rättsapparaten kom fram till att det inte fanns några bevis om spioneri.
Sanfrid Eriksson satt häktad i 23 dygn innan rättsapparaten kom fram till att det inte fanns några bevis om spioneri. Foto: SCANPIX

Det var en vanlig tisdagskväll i november 1976. Karin Eriksson skulle precis ta bilen hem från jobbet som hemkunskapslärare då två främmande män stegade fram. De var klädda i rock och hatt.

När hon satte nyckeln i låset tog en av dem tag i hennes arm. ”Er man har blivit anhållen för spioneri” sa han sammanbitet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Jag förstod inte allvaret. De var så gravallvarliga, men jag ville bara skratta, säger Karin Eriksson.

    Annons
    X

    Det lät ju absurt. Att hennes make Sanfrid – en familjefar som jobbade kvällar för Statistiska centralbyrån – skulle leva ett dubbelliv som spion. Ändå hade Säpo tidigare gripit honom, spikat för fönstren på familjens hus och vänt upp och ner på allt de ägde.

    Snart fylldes tidningarna av rubriker om spionaffären. ”Greps på bar gärning” skrev Expressen, medan SvD förkunnade att ”Utlandsresor fällde spionen”. Sanfrid blev känd som Morjärvmannen, efter det lilla järnvägssamhället utanför Kalix där han bodde.

    I medierna fick Morjärvsborna berätta vilka rykten de hört om landsförrädaren – att han smugglade diamanter, langade narkotika och att ingen i hans familj behövde arbeta.

    Men Sanfrid Eriksson var ingen spion. Efter en dryg månad släpptes han fri och fallet avskrevs. Åtta tidningar blev fällda av Pressens opinionsnämnd.

    Nästan direkt efter frigivningen bestämde sig Karin och Sanfrid Eriksson för att skriva en bok om affären. En pusselbit fattades dock: förundersökningen. Säpo hemligstämplade den i 70 år, och trots upprepade förfrågningar förvägrades Karin att få se den. Tills häromåret.

    32 år efter att Sanfrid greps och 18 år efter hans död, hamnade materialet hos Riksarkivet. Där lät man Karin ta del av förundersökningen, som visade sig vara över 2000 sidor. Häromveckan kom slutligen boken, Morjärvmannen och Säpo.

    –Jag lovade min man att jag skulle komma fram med sanningen. Hela vår familj har farit väldigt illa av den här historien, säger Karin Eriksson.

    Hur kunde då Säpo få för sig att en enkel norrländsk deltidsarbetare fungerade som agent åt främmande makt? Morjärvmannen-affären inträffade när kalla kriget ännu rasade. Tolv år tidigare hade Stig Wennerström avslöjats med att ha lämnat ut hela den svenska försvarsstrategin till Sovjetunionen. Säkerhetspolisen ägnade sig åt registrering av kommunistsympatisörer och andra ”säkerhetsrisker”. När Sanfrid greps hade man haft honom under uppsikt i nära 20 år.

    Han var en man som stack ut på den norrbottniska landsbygden – en skämtare som inte arbetade på dagarna, men reste till exotiska länder. 1956 hade han varit på semester i Sovjetunionen, vilket bara det var ovanligt. Dessutom hade Sanfrid fått sin visumansökan godkänd med en dags varsel.

    Hos Säpo noterade man att Morjärv låg mitt i en av landets viktigaste försvarslinjer. Hade Sanfrid kanske sålt information om militäranläggningar i utbyte mot visum?

    Bybor och bekanta värvades som angivare. Familjens telefon avlyssnades. Sanfrids lumparkompis som hyrde ett rum i huset övertalades att smyga på honom, och en granne upplät ett rum åt polisen att spana från. I perioder kunde Sanfrid inte lämna hemmet utan en Säpobil hack i häl.

    Morjärvsborna lade självfallet märkte till spanandet, och skvallret började gå om vilka skumraskaffärer Sanfrid höll på med. Ryktena om narkotikahandel och smuggling antecknades sedan intresserat av Säpo.

    Så småningom insåg även Sanfrid själv att han var under bevakning. Han började retas med sina förföljare, vände med bilen så att det blev han som jagade dem och rabblade mystiska koder in i en fickradio. När han misstänkte att hans inneboende jobbade för Säpo sa han ironiskt till honom att ”vi är nog 1060 spioner här omkring”.

    Man kunde tro att det skulle avskräcka Säpo – vilken fräck spion skulle våga göra så? I förhören fick Sanfrid istället erfara att hyssen hade tolkats som bevis.

    –Det värsta med alltihop är att Säpo hittade på saker om oss. Och att de till och med fick vår närmaste bekantskapskrets att bli angivare, säger Karin Eriksson.

    Om några veckor fyller hon 81 år. Hon säger att hon grät när hon läste förundersökningen. Trots det är hon inte arg, varken på Säpo eller på vännerna som angav Sanfrid.

    –Jag känner mig lycklig och nöjd över att vi får ett slags upprättelse i och med boken. Nu kan jag sätta punkt och planera min framtid.

    Annons
    Annons
    X

    Sanfrid Eriksson satt häktad i 23 dygn innan rättsapparaten kom fram till att det inte fanns några bevis om spioneri.

    Foto: SCANPIX Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X