Henrik Höjer:Skägget – från kastmärke till privatsak

Porrmustasch och tangorabatt, bock- och talibanskägg. Ansiktshårets historia handlar om makt och mode, från Alexander den stores rakningsdekret över 1960-talets rebellskägg och Don Johnsons tredagarsstubb till våra dagars skäggboom.

Under strecket
Publicerad
Heinz Christophel, i svart skägg, och Stefan Gölz, i förgrunden, förbereder sig för skägg- och mustasch-VM i Ystad.

Heinz Christophel, i svart skägg, och Stefan Gölz, i förgrunden, förbereder sig för skägg- och mustasch-VM i Ystad.

Foto: FRIDA HEDBERG/TT
Annons

Vad har jultomten, Gustav Vasa och Jesus gemensant? Skägget, förstås. Men om nu någon trodde att ansiktsbehåring på män bara är en prydnad, så kan man lugnt säga att detta är felaktigt, i alla fall historiskt sett. Ofta har skäggväxtens former – om man definierar skägg som alla möjliga typer av ansiktsbehåring – sagt en hel del om bärarens identitet, ideologi och självbild. Och om man tittar på skäggets olika inkarnationer så finner man ett symboliskt smörgåsbord – här ryms knävelborrar och skepparkransar, porrmustascher och talibanskägg, tangorabatter och bockskägg, för att bara nämna några. För att inte tala om polisongerna; de förekommer i en mängd olika former. Till exempel Siriussupportrarna i Uppsala i dag förenas av sin förkärlek för långa och vildvuxna polisonger. Dessutom skall det tilläggas att den renrakade hakan och kinden knappast representerar norm och normalitet, för det är väl trots allt mer naturligt att låta skägget växa – som all annan kroppsbehåring – än att varje morgon försöka utplåna det? Rakningens historia sträcker sig åtminstone 4000 år tillbaka i tiden.

Annons
Annons
Annons