X
Annons
X
Recension

Sången om en son Skådespelarvardag fylld av knark, alkohol och grov sex

Premium

Smärtsam läsning. Angel blir inlåst i tvättstugan av sin adoptivfar, och straffad för att se annorlunda ut. Joel Mauricio Isabel Ortiz modiga debutroman berättar om en självupptagen skådespelare som dövar smärtan från barndomsåren med rus och sexuella äventyr.

undefined
Foto: Göran Segeholm/Norstedt

En son kommer hem till en far. Ett jag kliver genom virvlande snöflingor mot en brun dörr i ett parhus som en gång utgjorde hela universum, barndomshemmet. Bara det att det där universumet var en mörk och obegriplig plats, ett rum av systematiskt förtryck och plötsligt våld. Den sortens barndomsplats som sätter sig inuti och stannar där för evigt. Tvättstugans plastgolv och hur det kändes mot kinden när man ännu en gång låsts in där som straff för någon förseelse. Kökets furuväggar och vreden som ekat mellan dem.

I sin debutroman "Sången om en son" har Joel Mauricio Isabel Ortiz skrivit fram ett blödande, varande vittnesmål om hur ett söndertrasat barn för sig genom vuxenvärlden. Romanens jag Angel är adopterad från Columbia, men förlorar sin adoptivmor redan som fyraåring och växer upp med sin alkoholiserade, sadistiska pappa i ett radhusområde i Växjö. Denna plats återvänder berättelsen sedan bara till ett fåtal gånger, i starten och i en laddad scen fylld av revansch och avsked bra mycket längre fram i skildringen av hur ett så drabbat barn ska kunna bli en livsduglig människa. Men den finns där hela tiden. Hur pappan straffade för allt, också för den Angel var: mörk, annorlunda, inte härifrån. Angel har ett enda minne av modern: hur hon vänder sig bort. Och så farmor, den enda med kärlek i sig, med leverstuvning och varma händer.

Foto: Göran Segeholm/Norstedt Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X