Annons
Recension

BarskrapadSkådespelarna sliter i politiskt vakuum

Under strecket
Publicerad

Amerikanskan Barbara Ehrenreich kom 2001 ut med ”Nickel and Dimed: On (Not) Getting By in America”. Där wallraffar hon sig genom vit, amerikansk arbetarklass. Hon tar jobb på restauranger, städfirmor och hotell och upptäcker att man behöver minst två jobb för att klara sig. Hon betalas med allt från 2 till 7 dollar per timma men lyckas nästan aldrig få pengarna att räcka till bostad, bil och mat. Ehrenreich skriver om ett slum-USA utan fackliga rättigheter, arbetsförsäkringar och socialt skyddsnät.
Upsala stadsteater har nu haft premiär på en teaterbearbetning av reportageboken, kallad ”Barskrapad - in på bara skinnet!”. Scenversionen liknar något den form av social indignationsteater som
spelades på Stockholms stadsteater under 1970-talet, dokumentära och politiska debattpjäser.
Rollfiguren Ehrenreich får själv resonera med publiken, agera brygga mellan text och föreställningen. Hon skildrar sina vedermödor och fördomar. Barbara Ehrenreich gör en resa från aningslöshet till upprörd klarsyn och skildrar med varmt hjärta dem hon träffar på vägen: servitriser, städerskor och varuhusanställda - ensamma kvinnor, mödrar som sliter, letar bostäder och tror på vapen och USA.
Anna Carlsson spelar Barbara Ehrenreich; det är hon tillsammans med Tytte Johnsson som bär uppsättningen. Hon gestaltar den fysiska mödan, hur välformulerad medelklass-självsäkerhet börjar huka som hos en strindbergsk Jean och hur livet bara blir jobb, mat och sömn.
Tytte Johnsson spelar kvinnor ur den vita, amerikanska slum som vi europeer älskar att förakta för deras dåliga smak och vulgaritet. Hon förmår balansera deras karaktär av offer med personlighet, skänka dem integritet och vilja. Det är utmärkt.
Det stora
problemet med scenversionen av ”Barskrapad” är att den utspelas i ett politiskt vakuum. Då och då vänder sig ensemblen direkt till publiken för att diskutera det vi ser, först genom att problematisera användningen av städhjälp, sedan genom att påstå att vi, publiken, har ett val. Om dessa människor ska få vettigt betalt kommer vi att få betala mer.
Uppsättningen diskuterar aldrig politiska strukturer, ideologi eller marknadsliberalism. Istället för att fråga hur stor vinst aktieägare och direktörer tar ut lägger man en skuldbörda på en svensk, ängslig medelklasspublik. Det hela ger uttryck för en minst sagt märklig politisk analys.

”Barskrapad” kan säkert fungera som ögontvätt för den som aldrig reflekterat över låglönejobb, sociala hierarkier eller klasstillhörighet. Texten förvandlar rå marknadsekonomi till ett moraliskt, individcentrerat problem istället för ett politiskt, vilket möjligen är en provokation eller bara ett typiskt amerikanskt förhållningssätt.

Annons
Annons
Annons