X
Annons
X
Recension

Dumma jävla mås Skadeskjuten amerikansk mås

Nils Poletti och Kristofer Kamiyasu i ”Dumma jävla mås”. Foto: Sören Vilks

Anton Tjechov har alltid stått svensk mentalitet nära. Vi känner igen pjäsernas ödslighet, det svåra att artikulera känslor och det sätt på vilket nordanvinden blåser genom gamla trähus och människohjärtan. Vi är del av samma vodkasfär där en form av existentiell autism plötsligt kan brytas av överdådiga, symbolstarka utspel och rusiga kärleksförklaringar.

"Måsen" flyger ofta över och genom svenska teaterscener. Uppsättningar som under slutet av det förra seklet var fyllda av björkar och folklorism blev under det tidiga 2000-talet ersatta av radikala nytolkningar. Moderna kläder, samtida ännu fullt igenkännbar ångest inför en oklar framtid. Kylskåpet fick ersätta samovaren. Rader av regissörer har dekonstruerat och satt ihop tjechovsk smärta och ensamhet. Yana Ross, exempelvis, kom med en vidunderlig "Morbror Vanja" på Uppsala stadsteater häromåret, med lager på lager en letargisk, orgiastisk welt-schmertz.

Nils Poletti och Kristofer Kamiyasu i ”Dumma jävla mås”.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 2

Kristofer Kamiyasu och Kirsti Stubø omgivna av Maja Rung, Niklas Falk, Katarina Ewerlöf, Nils Poletti och Sven Ahlström.

Foto: Sören Vilks Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X