Annons
X
Annons
X

Ska Ohly bli vår röst?

På amerikanska State Department förstår de först inte frågan.

”Så om de vinner valet ... ?” Ja. ”Kommer de att kräva … att USA ...?” Ja. ”Ska stänga sina baser utomlands? Alla baser?”

Efter ett tredje ja blir det tyst. Till slut finner State Department situationen så hypotetisk att den inte går att kommentera.

Annons
X

I nya numret av
Magasinet Neo gör Fredrik Westerlund en rundringning som man skulle ha velat höra i radio. Berörda parter får frågan hur de ser på den rödgröna överenskommelsen att kräva att USA ensidigt ”avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”.

Tyska ambassaden vill helst inte recensera den svenska valrörelsen, men svarar att ”Vi är nöjda med, och tacksamma för, den amerikanska närvaron i Europa. Inklusive den i Tyskland.” Sydkoreas ambassad instämmer. ”Vi vill inte lägga oss i Sveriges interna angelägenheter, men vi kommer även fortsättningsvis att ta hjälp av USA för att försvara våra gränser.

På kommunistiska Nordkoreas ambassad blir man dock upprymd av tanken. Där svarar herr Pek:

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Det skulle naturligtvis bli en bra lösning på situationen på koreanska halvön. Närvaron av utländska styrkor på den södra delen av den koreanska halvön strider mot det koreanska folkets vilja. Om USA skulle dra sig tillbaka vore det till gagn för fred, frihet och återföreningen av ett oberoende Korea.”

    Man förstår att den rödgröna uppgörelsen svider såpass i det socialdemokratiska skinnet att de försöker låtsas att den aldrig slutits, och man förstår varför Vänsterpartiet är så tillfreds.

    Igår presenterade De rödgröna sin överenskommelse om att påbörja tillbakadragandet av den svenska insatsen i Afghanistan redan år 2011, om säkerhetsläget inte förvärras. 2014 ska soldaterna vara ute, är det tänkt, och ersättas av biståndsarbetare.

    Man får hoppas att andra länder inte tänker likadant. Utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Snacka om nedskärning av biståndet.

    Internationella insatser kräver samordning. Vallöften om ensidigt tillbakadragande bryter mot hela grundtanken i den internationella solidariteten.

    Detta vet Mona Sahlin. Så sent som den 2 augusti sade hon det dessutom högt i partiorganet
    AiP:

    ”Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014.”

    Men i det rödgröna samarbetet är det Vänsterpartiet och Lars Ohly som äger utrikesfrågorna. Och nu har han också fått ge röst åt Afghanistanpolitiken.

    Häromdagen intervjuades Sahlin i
    P1 Morgon. Programledaren bad henne välja sin favorit bland de borgerliga ministrarna. ”Jag har en viss faiblesse för Carl Bildt”, svarade hon.

    Ett tag trodde jag att det var ett kraftfullt (och möjligen berättigat) underbetyg åt regeringens hållning i Mellanösternfrågor. Nu undrar jag om inte faiblessen för Bildt snarare speglar hennes fruktan för en – hypotetisk – egen utrikesminister.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X