Annons

Synnöve Clason:Ska man gissla sederna får man vara rolig

Med grepp lånade från såväl sonat och symfoni som folkteatern gisslar årets Nobelpristagare i litteratur den kulturelitism som hon själv är del av. Man vet aldrig med Elfriede Jelinek; hennes tilltal säger: Tänk själv!

Under strecket
Publicerad

Om någon till äventyrs tar fram en text av Elfriede Jelinek på nätet för att se vad det handlar om sker sannolikt ett av följande: Hon eller han ger upp efter en sida därför att orden förefaller stå där bara som ord och inte som mening, som ”statements” utan läsartilltal. Eller man vägrar ge upp och känna sig utanför – har en författare fått Nobelpriset med vacker motiverig av Svenska Akademien, måste det finnas något mer hos vederbörande än drastiska bilder, hånfulla tillmälen och lek med ordens semantiska och fonetiska potential. Eller?

Jelineks fixering vid det dagliga våldet och det institutionaliserade förtrycket, vid den österrikiska antisemitismen och förställningskulturen är naturligtvis fredsfrämjande i Alfred Nobels och testamentets mening. Men varför måste hon till exempel ge sig på Malene Haushofers roman ”Väggen” som hon gör i monologen ”Döden och flickan V”? Sida upp och sida ner. Haushofer är död och kan inte försvara sig, hon tillhör dessutom en så kallad kvinnolitteratur som Jelinek själv en gång var del av. Vad betyder den där glasväggen, frågade sig läsaren när ”Väggen” blev kultbok på 90-talet och diskuterades på universitet världen runt, med samma rådvilla iver som när Kafkas skalbagge dök upp i litteraturkursen. Jelinek frågar inte, hon demonterar.

Annons
Annons
Annons