Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Ska 5,7% få styra Sverige?

Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson.
Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Symboliken i att vi nu övergår till vintertid är slående: parallellt med att kylan och mörkret slagit klorna i Sverige, befinner vi oss nu i en politisk situation sex veckor efter valet som känns tämligen dyster och fattig på ljusglimtar. Liksom nu klockorna dras tillbaka, riskerar utvecklingskraften i Sverige att avta.

Den fråga som allianspartierna och Socialdemokraterna nu, med facit på hand, har att ta ställning till är, om det är rimligt att Sveriges framtid de närmaste åren i praktiken dikteras av ett parti med rötter i kommunismen som har vetomakt över regeringen och ett väljarstöd på 5,7 procent?

**När budgeten presenterades **i torsdags fanns många förlorare, men bara en enda vinnare, företrädd av Ulla Andersson i Vänsterpartiet. Det är ingen dålig vinst de bärgar hem, partiet som trots vad de sa har visat sig vara till salu men samtidigt bör tillerkännas en skicklig förhandlingsförmåga. Det är mer än vad man kan säga om den annars så omtalat starke förhandlingsmannen, som nu från dag till annan hamnar i plågsamt tydliga underlägen.

Annons
X

**Jag tillhör också **dem som försökt se uppsidorna med att borgerligheten nu får gå i opposition. Defensiv idéfattighet och taktisk kortsiktighet kom i alltför stor utsträckning att prägla de sista fyra åren vid regeringsmakten. Men acceptansen av nederlaget utgick också från att Socialdemokraterna i större utsträckning skulle hålla fast vid den linje de har följt i opposition, vilken har legat ganska nära Alliansen.

Tidskriften Fokus skildrade för drygt ett år sedan debaclet då S, V, MP och SD tillsammans stoppade den i budgeten föreslagna höjningen av brytpunkten i inkomstskatten. Omslagsbilden utgjordes av en hundralapp, på vilken ett pyttelitet hörn var bortrivet. ”Reinfeldts sammanlagda sänkningar av inkomstskatten”, förklarades den stora sedeln, medan det lilla bortrivna hörnet beskrevs som ”Den del som Löfven tänker stoppa”. Det var en talande bild av hur nära Socialdemokraternas budgetförslag de facto har legat Alliansens.

Trots att handlingen med att riva upp budgetpraxisen illustrerade en politisk omogenhet som Löfven allt mer kommit att personifiera, fanns ändå goda skäl att tro att Socialdemokraterna inte skulle rasera alltför mycket av det som lagt grunden till de 300 000 nya jobb som skapats, trots ekonomiskt krisläge. Det hoppet är nu borta. Det dog i torsdags, då regeringens budget visade sig vara en rödgrön slarvsylta lika rik på utgifter som innehållslös på förståelse för hur man vårdar inkomstsidan.

”Nu är det slut på kalaset!” triumferade Ulla Andersson (V) och syftade på skattehöjningar som enligt hennes förenklade logik ska klämma åt ”rika” och ge mer åt ”fattiga”. Problemet med hennes partydödarpolitik är att den slår mot alla; bristen på förståelse för ekonomiska samband är plågsam. När det blir dyrare att anställa, kommer färre att anställas. När det blir högre skatter på arbete, blir det mindre över till konsumtion, vilket minskar produktionen och sysselsättningen.

Regeringens politik annonserar snarare ett förestående tabberas, som på sikt riskerar rycka fredagsmyset ur händerna på vanligt folk. Man får anta att det var en närmast desperat tjänsteman med önskan om att behålla yrkeshedern intakt som lyckades klämma in formuleringen i finansplanen som visar vart regeringens politik nu kommer att föra Sverige: ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något”.

**I veckan vädjade därför denna ledarsida (Rädda Sverige, avsätt regeringen) till oppositionen att rikta en misstroendeförklaring mot den sittande regeringen i riksdagen, i syfte att frammana en ny talmansrunda. Stefan Löfven skulle kunna få förtroende att bilda regering och lägga fram en budget – men utan att behöva förhandla med MP och V.

Alliansen skulle släppa fram en renodlad S-regering på villkor att lejonparten av regeringstiden ägnades åt att hitta blocköverskridande överenskommelser på de områden som alla vet kräver breda uppgörelser. Det skulle bli ett samarbete som hämtade styrka ur 70,44 procents väljarstöd (att jämföras med att S, MP och V som blott samlar 43,62 procent). Förståelse för att detta gemensamma arbete begränsar sig till några få frågor går nog att uppbåda hos respektive partis väljare.

Förresten: Minns ni Ratata? En av 1980-talets mest framgångsrika svenska popgrupper med Mauro Scocco. Ur en av deras största hits drar jag mig till minnes textraderna ”det började ganska illa, och det blev bara värre sen”. De skulle kunna tjäna som en adekvat sammanfattning av regeringen Löfvens första tre veckor och den förmodade fortsättningen.

Vad låten hette? Glad att det är över. En fras som förmodligen även statsminister Löfven skulle kunna stämma upp i, med detta nuvarande rödgröna hopkok i salig åminnelse.
 

Annons
Annons
X

Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson.

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X