Annons

”Sjukvården ska stå i livets tjänst – inte i dödens”

Foto: Bertil Ericson/TT

Ingen vårdsökande ska behöva tvivla på att läkaren har för avsikt att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”, som läkareden uttrycker det. Det skriver fyra debattörer i en slutreplik.

Under strecket
Publicerad

Det är med besvikelse vi konstaterar att Staffan Bergström inte kommenterar ett enda av de argument mot dödshjälp eller assisterat självmord som fördes fram i vår artikel i SvD den 17 juli. I stället håller han ett försvarstal för sitt eget agerande och beskyller oss för att ”gömma oss bakom semantiken”, och återkommer till sitt gamla argument att dödshjälp redan nu skulle pågå på svenska sjukhus i form av kontinuerlig terminal sedering – nedsövning utan vätska och näring under en dödssjuk patients sista dagar.

Bergström har rätt i att det finns situationer då man från sjukvården kan konstatera att den botande behandlingen av en patient har spelat ut sin roll. Men om det är någon som ägnar sig åt ”semantik” är det ändå han själv. Skillnaden mellan kontinuerlig terminal sedering och det han själv gjorde i fallet med den ALS-sjuke 64-åringen är väsentlig. Det förra ligger inom ramen för en normal praxis av avbruten sjukdomsbehandling och lindring i livets slutskede, medan det i Bergströms fall handlar om att aktivt förse patienten med en dödande substans. Skillnaden är etiskt knivskarp och brottsrubriceringen i polisanmälan mot Bergström är följdriktigt ”medhjälp till dråp”.

Annons
Annons
Annons