Annons

Sjukt tråkig mat gör oss inte friska

Ibland kan man inte undgå den krassa verkligheten. Efter en operation serveras Mats-Eric Nilsson en smaklös mikrorätt. Ironiskt nog precis sådan mat han gått hårt åt i sitt just färdigställda bokmanus. Men en glädjande förändring är på väg.

Under strecket
Publicerad

Maten ska egentligen av säkerhetsskäl serveras i samma plastförpackning som den micrats i, men personalen bryter mot reglerna och lägger upp den på en tallrik.

Foto: MATS-ERIC NILSSON Bild 1 av 2

En stor burk Aromat på matsalens kryddhylla kan användas för att få sjukhusmaten att smaka något.

Foto: MATS-ERIC NILSSON Bild 2 av 2

Maten ska egentligen av säkerhetsskäl serveras i samma plastförpackning som den micrats i, men personalen bryter mot reglerna och lägger upp den på en tallrik.

Foto: MATS-ERIC NILSSON Bild 1 av 2

En stor burk Aromat på matsalens kryddhylla kan användas för att få sjukhusmaten att smaka något.

Foto: MATS-ERIC NILSSON Bild 2 av 2
1/2

Maten ska egentligen av säkerhetsskäl serveras i samma plastförpackning som den micrats i, men personalen bryter mot reglerna och lägger upp den på en tallrik.

Foto: MATS-ERIC NILSSON
2/2

En stor burk Aromat på matsalens kryddhylla kan användas för att få sjukhusmaten att smaka något.

Foto: MATS-ERIC NILSSON

I
förd obligatorisk vit långskjorta satt jag på en av Stockholms läns landstings många sängkanter och inväntade den första riktiga måltiden efter en lyckad operation.

Ett halvt dygn tidigare – precis före den välplanerade medvetslösheten – hade jag från sjukbädden lagt sista handen vid manuset till Henrik Ennarts och min bok Döden i grytan.

Där sticker vi ut hakan mot just den teknologiskt avancerade sjukhusmat som nu – något ironiskt – bars in till mig på en sliten blå plastbricka.

Så visst hade jag en hel uppsättning förutfattade meningar om den rätt jag skulle sticka gaffeln i. Men efter den påtvingade fastan var det i alla fall inget fel på hungerkänslorna.

Menyn fanns det heller inget att invända emot. Lax, broccoli, grön sparris och potatis i en ljus sås av något slag borde kunna bli en utmärkt premiärlunch.

Sköterskorna på min avdelning skämdes för mathållningen.

Det smakade heller inte på något sätt illa. Det smakade i stort sett inget alls. I själva verket var det ganska svårt att avgöra vilken av ingredienserna som för tillfället befann sig i munnen. Allt kändes likadant och hade samma konsistens.

Annons
Annons

Och att jag inte var ensam om att reagera på smaklösheten framgick tydligt av matsalens kryddhylla. Den dominerades av en stor burk Aromat med smakförstärkaren mononatriumglutamat (E621), som vanligtvis brukar användas av industrin för att försöka piffa upp alltför urvattnade produkter.

Sjukhusets mat bereddes i fabrik, innehöll rikligt med E-nummer och ångkokades i de tre specialkonstruerade blänkande mikrovågsugnar som tronade i avdelningsköket där varje form av normal köksverksamhet hade förbjudits. Det var inte längre möjligt att fixa till en omelett till en sugen patient eller att baka en sockerkaka för att höja stämningen på sjuksalarna.

Enligt det doftlöst hyperhygieniska konceptet kallat SoFresh skulle de förseglade rätterna serveras i de svarta plastbyttor de mikrats i – så att patienten själv kunde avlägsna den skyddande plastfilmen. Men detta ansågs av personalen lyckligtvis så ovärdigt att man i strid med det strikta säkerhetstänkandet lade upp maten på vanliga porslinstallrikar.

Dessutom tillät man att mina och andras anhöriga fick föra in matvaror utifrån och på så vis utmana det mödosamt framförhandlade matmonopolet.

Vi kunde därför utan minsta tendens till ingripande festa på hemlagad lasagne, nybakade kardemummabullar och riktig glass.

Från andra håll kom rapporter om anställda som gick längre och helt sonika gick och köpte mat på Ica för att få igång aptiten hos långliggande cancersjuka barn som fått nog av den ensidiga industrimaten.

Sköterskorna på min avdelning liksom skämdes för mathållningen och luftade gärna sitt missnöje med såväl leverantören Sodexo som med de landstingstoppar som myglat igenom den gigantiska upphandlingen.

Annons
Annons

Så det som nu håller på att hända – snart två år och efter min sjukhusvecka – är hur stort som helst. De många kritikerna har ju faktiskt blivit hörsammade. Plastlådorna är visserligen fortfarande i drift, men deras dagar är räknade.

Som vi har läst på nyhetsplats har landstinget slagit in på en helt ny kurs som faktiskt är raka motsatsen till den förra. Med återuppståndna sjukhuskök, som ska vara öppna dygnet runt, och stora möjligheter att anpassa kosten till patienternas behov. Maten ska hålla sådan kvalitet att anhöriga vill köpa egna portioner och äta tillsammans med sina inskrivna anförvanter.

Förebilden är det matglada system som tillämpas i danska Hvidovre där patienterna kan beställa närlagade rätter från en imponerande à la carte-meny.

I bästa fall kan Stockholms dyrköpta experiment åtminstone tjäna som varnande exempel för övriga landet. Maten måste åter igen börja ses som ett viktigt inslag i vården, och inte bara som ett besvärande problem. Om det inte får dofta gott av nylagade rätter tas korridorer och salar över av aptitsänkande sjukdomslukter och rengöringsmedel.

All mat – även den som ska ätas av sjuka, gamla och barn – bör betraktas som något i högsta grad levande. Därför kan den inte upphandlas, produceras eller hanteras på samma sätt som inkontinensskydd, lakan eller skolbänkar.

Men det visste vi väl egentligen redan?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons