Annons

Sten Åke Nilsson:Sjukdomen central i Hills konstnärskap

I dag är det 100 år sedan ­konst­nären Carl Fredrik Hill dog, okänd och psykiskt sjuk. Sjuk­domen kom att prägla såväl hans senare verk som den ­efterföljande ­diskussionen kring hans konstnärskap.

Uppdaterad
Publicerad

Under hela sitt målarliv jagade Carl Fredrik Hill berömmelse, men alla ambitioner till trots var han vid sin bortgång i stort sett obekant för omvärlden. Under den långa tid han vårdats på anstalt och hemma på Skomakaregatan i Lund hade hans namn glömts bort. Bara några få verk hade ställts ut och sålts, allt annat fanns samlat hos familjen. I bouppteckningen efter honom finns en summarisk uppgift om ”40 st. taflor à 25 kr. pr. st.”. Denna post innefattar säkerligen bara det som var inramat och hängde på väggarna. Åtskilligt annat låg ouppackat på vinden i lårar som skickats hem efter det dramatiska uppbrottet från Parisateljén; dessutom fanns det flera tusen teckningar från de sista decennierna som familjen varsamt tagit omhand men som i detta skede saknade egentligt värde.

Receptionen av Carl Fredrik Hills verk förbereddes redan veckorna efter hans död den 22 februari 1911. Systern Hedda tog då kontakt med Ewert Wrangel, professor i estetik och senare i konsthistoria i Lund. Tillsammans med den unge Adolf Anderberg ordnade han den första utställningen av Hills verk på Skånska Konstmuseum. Denna öppnade den 14 maj och fick en mindre avläggare i Stockholm på hösten, arrangerad av Sveriges allmänna konstförening. Adolf Anderberg klippte de recensioner som följde. De var inte alltid positiva; man såg överlag bara spillrorna av en konstnärsdröm, rika löften som aldrig infriats.

Annons
Annons
Annons
Annons