Annons
X
Annons
X
Litteratur
Fördjupning

”Självmord var självklart för mig”

En fars övergrepp, en mor som tittade bort. Nu publiceras de två sista delarna i Edward St Aubyns hyllade romansvit om Patrick Melrose. SvD Kultur har träffat den brittiska författaren.

”Jag hatar att bli fotograferad. Jag känner mig inte bekväm helt enkelt. Ju mindre min kropp är med desto bättre”, säger Edward St Aubyn som förklaring till att han vägrar att bli fotograferad i samband med intervjun. Bilden är en pressbild.
”Jag hatar att bli fotograferad. Jag känner mig inte bekväm helt enkelt. Ju mindre min kropp är med desto bättre”, säger Edward St Aubyn som förklaring till att han vägrar att bli fotograferad i samband med intervjun. Bilden är en pressbild. Foto: Leonardo Cendamo/TT

När Patrick Melrose är tre år slänger hans pappa ner honom i den djupa delen av poolen. Detta för att bistå med ”en stimulering av överlevnadsinstinkten; utveckling av självständigheten; ett motgift mot det moderliga pjollrandet.” Treåringen kämpar för livet och tror att han ska dö, medan fadern skrattar med en drink i handen.

Som vuxen berättar Patrick om händelsen för sin egen son, som blir upprörd å hans vägnar och kramar sin pappa, och för första gången inser Patrick det fruktansvärda i vad han betraktat som en harmlös anekdot. 

– Sonens respons gör att Patrick får kontakt med sina egna känslor. Först när han själv får barn inser han vidden av den ondska och perversion som han varit utsatt för under sin uppväxt, säger författaren Edward St Aubyn om scenen som är hämtad ur hans bok ”Till sist”.

Annons
X

När man hunnit så långt som till den femte och sista delen av Edward St Aubyns romanserie har man nästan vant sig vid att kastas mellan dråplig P G Wodehouse-satir och mardrömslik övergreppsskildring. Treåringens dödskamp kommer att förfölja Patrick under lång tid, genom barndomsåren med faderns våldtäkter och misshandel, tonårens drogmissbruk och vidare in i vuxenlivet.

Edward St Aubyns har skrivit fem romaner om Patrick Melrose.

Allt går i oklanderligt svart hos Edward St Aubyn – de blanka skorna, polotröjan i kashmir, de löst sittande byxorna och kavajen. Han har kommit till ett snösklaskigt Stockholm för att tala om de självbiografiska romanerna om Patrick Melrose, vars första tre delar kom på svenska förra året och lovordades av kritikerna. De sista två, Bookerprisnominerade ”Modermjölk” och ”Till sist”, publiceras i mars.

Nu halvligger den brittiska författaren i en sammetssoffa i en liten salong på Hotel Lydmar. Han har pigga ekorrögon, rör sig mjukt och pratar lågmält men precist, ofta med förstärkning av händerna. För att ogilla intervjuer ser han förvånansvärt bekväm ut. Möjligtvis skvallrar den gyllengula soffkudden som han placerat i knät, som en barriär emellan oss, om något annat. 

– Du är inte så skräckinjagande. Men hade det här varit min första intervju hade jag bitit på naglarna och rökt.

Jag tänkte att vi skulle prata mest om de två senare böckerna.

– Toppen! Det gör jag gärna. Det finns en tendens att fastna i de första, säger han och suckar lite medan han sjunker djupare ner i soffan.

Förklaringen till det är enkel. Mellan 1992 och 1994 publicerades de tre första delarna i serien om Patrick Melrose, liksom Edward St Aubyn son till en brittisk aristokrat och en amerikansk arvtagerska från en rik industrifamilj. I ”Glöm det” är han fem år och våldtas av sin far första gången, på familjens residens i franska Provence. I ”Dåliga nyheter” ser vi resultatet av barndomens trauma. Patricks far har just dött och med askan i en låda drar han runt i ett ständigt drogrus på New Yorks gator och lyxhotell påhejad av röster som bara han själv hör. I ”Visst hopp” är han drogfri och söker försoning. 

Det var inte det att jag så otroligt gärna ville skriva en roman.

Den förläggare som antog ”Glöm det” har vi inte bara att tacka för en säregen bokserie, utan också för att ha räddat livet på dess författare. När Edward St Aubyn tagit sig ur sitt mångåriga sprutmissbruk slöt han ett kontrakt med sig själv: få en roman publicerad eller dö. 

– Det var inte det att jag så otroligt gärna ville skriva en roman. Men mitt liv dittills….min absurda barndom, de tolv åren med drogmissbruk, inget jobb och varje relation jag haft som gått helt åt… Jag skämdes så över allt som hänt i mitt liv. Frågan var, varför hade jag ännu inte begått självmord?  

Han har förvisso försökt. Problemet var att han var så beslutsam i sin önskan att dö att han tog en för stor dos heroin och svimmade mitt i akten. Två dagar senare vaknade han med den halvfulla sprutan i armen.

– Det var inte ett rop på hjälp, jag bodde ensam och ingen skulle hitta mig. Självmord var bara så självklart för mig, jag tänkte på det hela tiden. Frågan var hur jag skulle kunna övertyga mig själv att inte ta mitt liv. Nå, om jag skrev en bok och den blev publicerad och någon tyckte den var bra. Ja, då skulle jag väl kunna släpa mig vidare.

Hade du varit död i dag om manuset inte publicerats?

– Absolut. Jag berättade inte om detta för någon, jag bestämde mig bara. Grejen med självmord är att det inte är något man gör spontant, i en känsla av förtvivlan. Det är kallt och beräknande. Det är ju ett mord, det råkar bara vara man själv som är offret, säger han utan sentimentalitet, men tillägger sedan:

– I dag blir jag livrädd bara av att prata om det.

När de första böckerna publicerades fick de en blygsam framgång, och uppmärksammades framför allt för den svarhumoristiska skildringen av den brittiska överklassen. Det var först när Edward St Aubyn under en intervju svarade ja på frågan huruvida romanerna var självbiografiska som det verkliga genombrottet kom, vilket säger något om vår tids besatthet vid realism. 

Om pool-scenen är hämtad ur hans eget liv lämnar han osagt. Han verkar ganska less på att prata om hur mycket av böckerna som hänt i verkligheten, i synnerhet övergreppen. 

– Men snart är det över. När folk frågar om jag är Patrick kan jag svara. ”Nej, Patrick är Sherlock Holmes”, säger han och kastar det gråsprängda krullet bakåt i ett hjärtligt skratt.

Han syftar på att Benedict Cumberbach ska spela Patrick Melrose i en kommande miniserie som börjar spelas in i sommar. Fem avsnitt, ett för varje bok. Skådespelaren som verkar ha ett särskilt handlag med skruvade genier, förutom Sherlock har han också gestaltat matematikern Alan Turing, är troligen ett perfekt val som den språkligt begåvade överklasspillran Patrick.

Skådespelaren Benedict Cumberbach ska spela Patrick Melrose i en kommande miniserie. Foto: Chris Pizzello / AP

Edward St Aubyn hade från början tänkt att romanserien skulle bli en trilogi. I slutet av tredje delen, ”Visst hopp”, finns därför en scen som skulle kunna tolkas som att Patrick når viss försoning. Men 2005 publicerades ”Modersmjölk”, där huvudpersonen nu är en gift man med två egna söner.

Varför valde du att återvända till Patrick Melrose?

– Något var verkligen över med ”Visst hopp”, serien kändes fullbordad. Jag började skriva en annan berättelse… om en familj, om ett hus i södra Frankrike och om en tvångsmässigt filantropisk mor. Haha, jag vet att det låter självklart nu men det var det inte då. Jag gav karaktärerna andra namn, Mark hette huvudpersonen, men till slut insåg jag att det var en ny berättelse om Melrose-familjen.

Edward St Aubyn försökte förenkla för sig själv genom att via ordbehandlarens hjälp ändra alla Mark till Patrick. Resultatet blev inte särskilt lyckat.

– Folk fick gå till ”the superpatricket” i stället för -market, och när Patrick hälsar på sin mamma på sjukhuset har hon ”punctured Patricks” i armen. Det tog veckor att gå igenom manuset och ändra tillbaka. Jag är inte så bra på teknik… 

Om de tre första böckerna handlade om fadern och resultatet av dennes övergrepp kretsar de två senare kring modern. I ”Modersmjölk” har hon ett Moder Teresa-komplex så till den grad att hon gör sonen arvlös och skänker bort huset i Frankrike till välgörenhet. Att Edward St Aubyn själv hade blivit pappa väckte också nya frågor om barndomens trauman.

– Varför skyddade min mor mig inte? Hur kan hon inte ha vetat? Efter att ”Glöm det” publicerats fick jag ett brev från en gammal au pair. Hon hade bara varit hos oss några månader, ingen av dem stannade särskilt länge, de stod inte ut med atmosfären. Men hon skrev att hon känt sig skyldig hela livet eftersom hon förstått vad som pågick. Och min mamma bodde i samma hus under hela min uppväxt. Självklart visste hon.

I början av ”Modersmjölk” säger Patrick att han hatar giftet som droppar från generation till generation. Hur gör man för att stoppa droppandet? Patrick försöker ju?

– Han är besatt av detta arv. Han pratar om zoner, där den första är att bli som sina föräldrar. Det är aldrig aktuellt för honom, men han undrar om han någonsin kommer att ta sig längre än till zon två, där vi blir våra föräldrars motsatser. Han överkompenserar hela tiden, och kämpar med att uppnå ett normalt tillstånd. 

Nu behövde jag inte gräva i mitt eget förflutna.

Tanken var att moderslinjen skulle bli ytterligare en trilogi, men när Edward St Aubyn avslutat ”Till sist” var han färdig. Det fanns inget mer att säga om Patrick Melrose. Den drygt 160 sidor långa boken tog fem år att skriva. Denna gång var det inte lika känslomässigt svårt, som det varit med ”Glöm det”.

– Nu behövde jag inte gräva i mitt eget förflutna. För varje bok jag skrev refererade jag mer till de tidigare böckerna än till mina erfarenheter.

Svårigheten var snarare teknisk – att binda ihop alla teman i de tre första böckerna med den fjärde, och nå en ny sorts försoning. Svaret blev, paradoxalt nog, ordlöshet. I början av ”Modersmjölk” har Patrick en liten son som ännu inte lärt sig tala, och en mor som tappat talförmågan i framskridande alzheimer. Själv har Patrick hela sitt liv använt orden som ett sätt att kontrollera sin egen förvirring.

– I ”Till sist” konfronteras han med sin egen ordlöshet, sakerna han inte kan säga. Det var en annan anledning till att boken var så svår att skriva. Den behövde nå den djupaste nivån av Patrick. 

Arbetet med Melrose-böckerna har inte varit något lustjobb. Edward St Aubyn har i tidigare intervjuer beskrivit det som att det stått en bödel med machete lutad över honom. Inte särskilt idealiskt med tanke på att skrivandet är hans dagliga leverne. När den sista delen publicerats bestämde han sig för att göra något helt annat. 2014 publicerades ”Lost for words”, ej utgiven på svenska, en ren satirroman om ett litteraturpris misstänkt lik Bookerpriset. 

– Jag undrade om det var möjligt för mig att uppskatta skrivandet. Dittills hade det varit en fruktansvärd skyldighet, med hot om galenskap och självmord om jag inte slutförde det. I dag kan jag faktiskt njuta av att skriva. Inte hela tiden, men jag vet i alla fall att det är möjligt.

Annons

”Jag hatar att bli fotograferad. Jag känner mig inte bekväm helt enkelt. Ju mindre min kropp är med desto bättre”, säger Edward St Aubyn som förklaring till att han vägrar att bli fotograferad i samband med intervjun. Bilden är en pressbild.

Foto: Leonardo Cendamo/TT Bild 1 av 3

Edward St Aubyns har skrivit fem romaner om Patrick Melrose.

Bild 2 av 3

Skådespelaren Benedict Cumberbach ska spela Patrick Melrose i en kommande miniserie.

Foto: Chris Pizzello / AP Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X