Annons
X
Annons
X

”Fokus på identitet har gjort konflikter olösliga”

Föreställningen att det är moraliskt fel att göra något som kan såra andra trosuppfattningar och kulturer har blivit central i dag, menar den brittiske debattören Kenan Malik. Han varnar för att fokus på identitet och kultur gör konflikter olösliga. Håkan Lindgren har träffat honom.

Kenan Malik var en av talarna på Riksantikvarieämbetets konferens om kulturarvet i veckan.
Kenan Malik var en av talarna på Riksantikvarieämbetets konferens om kulturarvet i veckan. Foto: Lars Pehrson

För sju år sedan skrev du att Salman Rushdies fiender förlorade slaget om ”Satansverserna”, men de vann kriget om yttrandefriheten. Ingen vågar ta en liknande risk idag. Vad har förändrats sedan dess? Har självcensuren blivit starkare?

– Mycket starkare. Och inte bara självcensuren, utan censur överhuvudtaget, tror jag. Rushdies kritiker har vunnit eftersom den uppfattning som utgjorde kärnan i konflikten, föreställningen att det är moraliskt fel att göra något som sårar andra kulturer och andra trosuppfattningar, har blivit närmast central i liberala, demokratiska samhällen. Om man argumenterar emot det uppfattas det som en extrem position. Man kan nästan inte säga någonting kritiskt om en annan grupp eller en annan kultur utan att det ses som en förolämpning.

Självcensur kan vara svårt att belägga, säger jag, men Malik har genast ett exempel. 2013 blev två studenter på London School of Economics tillsagda av studentkåren att de inte fick ha t-shirts med bilder från ”Jesus and Mo”, en milt religionskritisk tecknad serie som driver med Jesus och Muhammed. Detta ledde till tv-debatter på BBC och Channel 4 – men ingen tv-kanal vågade visa tröjorna i bild. I debatterna deltog Maajid Nawaz från den antiextremistiska tankesmedjan Quilliam Foundation. Nawaz, som är troende muslim, sade att han inte såg något problem med tröjorna och att Gud står över sådana bagateller. Detta ledde till att han fick ta emot mängder med dödshot och det startades en kampanj för att stoppa hans kandidatur till parlamentet.

Annons
X

– Det var typiskt för vår tid. Att någon säger att något inte är kränkande uppfattas som kränkande. Debatten skulle handla om huruvida bilderna var stötande eller inte, men när tv-kanalerna säger att de är så stötande att vi inte kan visa dem har de redan valt sida – och de stödjer reaktionärerna, inte de progressiva. Där är vi nu: liberaler är så genomsyrade av uppfattningen att man inte får kränka någon att de hamnar på samma sida som reaktionärerna.

Kenan Malik är en av Storbritanniens mest intressanta samhällsdebattörer. Han skriver lugnt, intelligent och principfast om samtidens hetaste frågor. I år, när det lilla ordet ras har blivit på modet igen, kan man med fördel läsa hans bok "Strange fruit: Why both sides are wrong in the race debate". Fler texter av honom hittar man på bloggen Pandaemonium.

Jag träffar Malik på ett hotell i Solna, där han är en av talarna på Riksantikvarieämbetets konferens om kulturarvet. Vi inbillar oss alltför lätt att Europa var konfliktfritt och etniskt homogent före den senaste invandringsvågen, säger han. Det har Europa aldrig varit.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det som är annorlunda nu är inte att vi har konflikter kring värderingar eller ideal. Det är sättet på vilket dessa konflikter kommer till uttryck. Vi uppfattar konflikterna som kulturella, vilket gör att de blir olösliga. Folk sitter i sina separata identitetssilos och skriker åt varandra.

    Malik föddes i Indien 1960 och växte upp i Manchester i en tid, säger han själv, när ”paki-bashing” var en brittisk nationalsport. Rasismen ledde honom till politiken och i början av 80-talet var han antirasistisk aktivist. Det var inte länge sedan, och ändå var allt så annorlunda. För invandrare i hans och hans föräldrars generation var religion ingen stor grej.

    – Männen gick på puben, det var en normal del av ett muslimskt liv. Ingen kvinna jag kände när jag växte upp bar hijab, för att inte tala om burka eller niqab. Folk gick till moskén om de kände för det. Ingen beskrev sig själv som muslim. Om de pratade om sig själva kunde de kalla sig punjabier eller gujaratier, aldrig muslimer.

    Istället, berättar Malik, identifierade sig ungdomar med indiskt eller pakistanskt ursprung med svarta i USA. De kallade sig ”black” och kanaliserade sin frustration genom att engagera sig politiskt på vänsterkanten. Slöjor blev inte vanliga på gatorna förrän på 90-talet.

    Vad berodde förändringen på?

    – Flera saker. Vänstern imploderade och idén om universella värderingar försvagades. Det fanns en besvikelse över de vänsterpolitiska organisationerna, fackföreningarna slutade fungera som en motor för social förändring, de socialdemokratiska partierna bröt med arbetarklassen. Thatcher och nyliberalismen ledde till ett mer fragmentariserat samhälle. När politiken tappade kraft började folk se sig själva på ett mycket mer inskränkt sätt. Tidigare handlade det om kamp mot polisbrutalitet och diskriminering i arbetslivet, men i slutet av 80-talet var konflikterna inte politiska utan kulturella: halalkött i skolmaten, separata skolor för pojkar och flickor, Rushdieaffären exploderade.

    – Stat och kommun svarade på rasismen genom att introducera en multikulturell politik. De stoppade folk i etniska och kulturella lådor och definierade deras behov utifrån de lådor i vilka de hade stoppat dem, vilket ledde till att folk började uppfatta sig själva så. De började tänka på sig själva som muslimer på ett sätt de inte hade gjort bara tio år tidigare. Vi fick ett mycket mer identitetsbaserat samhälle.

    Hur ska vi förstöra identitetspolitiken?

    – Om jag hade en bra oneliner som svar på det skulle jag förmodligen vara rik vid det här laget, eller i alla fall berömd.

    Vi tar den lite längre versionen då.

    – Identitetspolitikens uppgång handlar om att den politiska sfären har krympt. Vi har tappat tron på universella ideal som demokrati och jämlikhet. Det gäller att återuppbygga förtroendet för att det finns vissa kulturella och politiska institutioner, vissa politiska ideal under vilka alla människor utvecklas bäst. Det finns inget lätt svar på hur det ska gå till, men vi behöver skapa rörelser och institutioner som kan hjälpa oss att förverkliga detta.

    De som inte tror att identitetspolitik är det bästa svaret på rasism och aggressiv populism hamnar i ett besvärligt tvåfrontskrig. De måste dels argumentera mot identitetspolitik, dels slåss mot rasism och populism.

    – Ja, men rasism och populism är också identitetspolitik! Att använda identitetspolitik för att bekämpa rasism eller populism är kontraproduktivt. Då förstärker du bara samma tänkesätt.

    Det är begripligt att folk återvänder till religiösa och nationella identiteter när de känner sig hotade och otrygga. Ska vi vända den utvecklingen behövs någonting att hoppas på, något som bryter pessimismen. Varifrån kan en ny optimism komma?

    – Jag tror att den sortens optimism bara kan komma underifrån. Den måste komma från människor som samarbetar mot orättvisor och ojämlikhet. Ta flyktingkrisen, till exempel. Den har gett ny energi åt en sorts progressiv aktivism.

    Annons
    Annons
    X

    Kenan Malik var en av talarna på Riksantikvarieämbetets konferens om kulturarvet i veckan.

    Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X