Annons

Själsingenjörer hjälpte Stalin vända floderna

Själens ingenjörer var Stalins benämning på författarna. De, med Gorkij i spetsen, var minst lika viktiga som tekniker och vetenskapsmän i byggandet av den nya sovjetstaten. Deras insats skildras i en ny bok som tar avstamp i de enorma vattenprojekt som kom att rita om den ryska kartan. Av Per Holmer

Under strecket
Publicerad

Efter idogt lockande och pockande far 1928 en 60-årig Maxim Gorkij till slut hem till Ryssland. Hans inställning till sovjetrevolutionen var kluven: han välkomnade tsarväldets fall, men fruktade de ryska böndernas ”asiatiska barbari” och blev själv åsyna vittne till de omfattande skövlingarna i Petrograd 1917. Det var på Lenins uttryckliga uppmaning som han fyra år senare avreste till Italien för att kurera sin vacklande hälsa. I exilen, med stigande världsrykte, författade han bland annat den tredje delen av sin självbiografi, ”Mina universitet”.
Han tas emot som en diktarfurste på Vitryska bangården, hundratusentals Moskvabor har slutit upp. Men det är inte det enda Josef Stalin, som nu definitivt har befäst sin ensammakt och sjösätter den första femårsplanen, har i beredskap åt den förlorade sonen. Sommaren 1929 skickas han till Solovetskijöarna i Vita havet (ett av de allra första gulag-lägren), blir förevisad en friserat idyllisk yta och skriver en entusiastisk rapport som senare går runt i
världspressen. Året därpå lämnar han Italien för gott och kan flytta in i ett praktfullt före detta köpmannaresidens på Málaja Nikítskajagatan (i dag museum); Stalin tittar regelbundet förbi på en kopp te.
Gorkij, smickrad till en mer eller mindre aningslös beredvillighet, är själva portalfiguren, grundstenen, den första brickan, i den litteraturens bokstavliga instrumentalisering som kommer att iscensättas under sovjetiskt 30-tal. I sin bok Ingenieurs van de ziel (”Människosjälens ingenjörer”, Atlas, 288 s; inom kort även tillgänglig på tyska) frilägger den holländske journalisten Frank Westerman tidigare föga beaktade mönster och samband, felslut och - såväl ekologiska som privata - katastrofer i den diktatoriska kommandoekonomins släptåg. Författaren, som ursprungligen studerade till hydrolog, tar sin utgångspunkt i de megalomaniska vattenbyggnadsprojekt och den perebroska (”omkastning” av naturliga flodlopp) som kommer att fortgå ända fram till Gorbatjovs dagar och Sovjetunionens slutliga
sammanbrott.
År 1932 upplöses alla tidigare författarsammanslutningar och grunden läggs till ett centraliserat och partikontrollerat förbund. Ordförande Gorkij hedras på alla upptänkliga vis: en av de främsta gatorna, en park och litteraturinstitutet i Moskva, ett sexmotorigt flygplan, ett passagerarfartyg på Volga, en centralasiatisk bergstopp, ja till och med födelseorten Nizjnij Novgorod bär hädanefter hans namn. Den 26 oktober är han värd för en veritabel spökdiner med 40 författarkollegor. Först när alla har bänkat sig och inlett småpratet kliver aftonens hedersgäst in. Han, Stalin, hyllar författarna som ”själens ingenjörer” : ordkonstnärerna (líriki) är minst lika viktiga för det kommunistiska samhällsbygget som tekniker och vetenskapsmän (fíziki) - de bidrar till danandet av den nya människan. Vad ingen ännu kan ana är att elva av de närvarande kommer att ha avrättats eller ”försvunnit” innan decenniet är till ända.

Annons

Efter två dygns järnvägsresa från Moskva stannar en augustidag 1933 ett fyra
vagnars tågsätt utanför skogvaktarbostället Medvézjija Gorá, Björnberget, långt upp i ryska Karelen. Ut på den primitiva träperrongen, anförda av initiativtagaren och reseledaren Gorkij, stövlar 120 (!) författare, som under ditfärden blivit rikligt trakterade med både mat och dryck. Man har kommit för att studera och rapportera om anläggandet av den 227 kilometer långa Vitahavskanalen (grävd, med primitiva redskap, på 20 månader av 126 000 slavarbetare), som via sjöarna Onega och Ladoga ska förbinda Leningrad med Ishavet. 36 av gruppresenärerna kommer kollektivt att skildra företaget i en hyllningsbok som tillägnas den sjunde partikongressen i januari 1934. Författarförbundets konstituerande kongress med åtskilliga välvilligt inställda utländska observatörer proklamerar ”den socialistiska realismen” som allenarådande stilideal. Den estetiska likriktningen cementeras, vad övrigt är avfärdas som ”formalism”: modernistiska experiment är nu definitivt ett avslutat kapitel. Mordet på Sergej Kirov,
partiordförande i Leningrad, förebådar de kommande utrensningarna av partiets ”gamla garde”.
Maxim Gorkij har redan sitt egentliga livsverk bakom sig när Stalin beordrar rättning i ledet av själsingenjörer, och fyller i stället funktionen som så kallat nyttig idiot. Han dör i juni 1936, strax innan skådeprocesserna mot Kamenjev och Zinovjev tar sin början. På sjukbädden mottar han dagligen en specialedition av Pravda, tryckt i ett enda exemplar och med de hårdare nyheterna utbytta mot harmlösheter.

Annons
Annons
Annons