X
Annons
X

Ellen Key: Själens evolution

Ellen Key (1849–1926).
Ellen Key (1849–1926). Foto: IBL

I hvarje tid hafva människor funnits, hvilkas lifsproblem varit det: att förstora själen.

Ofta hafva de framträdt efter ett skede af utåtvänd handlingskraft eller stor förståndsutveckling. Äfven hos hvardagsmänniskan känner själen då vissa obestämda kraf, hvilka dock vanligen stillas genom en reaktion, som tillgriper redan förbrukade medel för själens växt: en religiös tro, hvars form själen redan en gång sprängt, eller en mystik, hvilken åter närmar sig vildens ståndpunkt. Och sålunda afstannar snart den själens växt, som tidens oro bebådat.

Djupare naturer stå dock kvar med sin fråga, som för dem är den enda, stora frågan. För somliga blir den egna själens växt det framför allt viktiga problemet. För andra blir människosjälens evolution det framför allt betydelsefulla. Dessa veta att det är på möjligheten att förstora själen som det ytterst beror om nydaningen af de yttre förhållandena också skall medföra en större, skönare tillvaro för mänskligheten.

Annons
X

I vår tid råder på vissa håll en afgjord skepsis med afseende å själens evolution. Denna skepsis är en af de många orsakerna till den suveräna likgiltigheten för alla yttre omdaningar. Människan bestämmes, säger man, af ärftligheten och kan blott till en viss gräns utvecklas. Inga nya förhållanden hafva hittills gjort människonaturen i stort sedt annorlunda och därför kommer också allt att bli sig likt, huru än formerna ändras. Den lilla människans själ är lika liten och den stora människans själ är icke större, snarare tvärtom, än i Esaias och i Sokrates dagar.

Man hör intet oftare än yttranden som dessa. Undertiden forskar vetenskapen fördomsfritt och oaflåtligt efter lagarne för själens vardande och väsen. Den intränger i djurets, barnets och brottslingens själslif; den studerar individens och massans psykologi; iakttager själen som frisk och sjuk, vaken och drömmande, enkel och "fördubblad". Man har redan en väderlekens, en klädernas psykologi, och det finnes snart ingen sida af vårt sinnliga lif, som icke föranledt upptäckter också inom vårt andliga.

Framför allt göras de nya upptäckterna inom det stora område för psykisk forskning, där vetenskapen ännu måste armbågas med öfvertron, men där vissa, redan vetenskapligt pröfvade, fenomen inom hypnosens, telepatiens och andra områden öppnat välgrundade utsikter till en hittills oanad utvidgning af själens maktområde.

Hela detta psykiska forskningsarbete står i omedelbart samband med den moderna lifsåskådningen och röjer ingen tendens att upphäfva dess visshet: att vår utveckling är bestämd af ärftlighet, miljö och tidsanda. Men det har väckt medvetandet om att innanför denna begränsning finnes oändliga möjligheter till utveckling af människosjälen och af hvar särskild själ; att ehuru nödvändigheten behärskar vår vilja, eftersom den danat vår själ, så har vår själ inom sig bland andra nödvändiga drifter äfven den att växa, en drift, som vi kunna undertrycka eller stegra.

Denna artikel var införd i SvD som två delar den 14 och 21 juni 1897.

Bland samtidens diktare är Mæterlinck den typiske representanten för det "själens uppvaknande" om hvilket han ej blott som diktare utan äfven som tänkare sysselsatt sig, nämligen i en 1896 utgifven samling essayer: Le Trésor des humbles. Mæterlinck visar där huru själarne börja blifva allt mer medvetna om den makt de äga öfver hvarandra, och om omöjligheten att lefva och handla oberoende af hvarandra. Han framhåller huru man numera, äfven under hvardagliga förhållanden, starkt förnimmer detta själarnes mystiska ingrepp i och inflytande på hvarandra; huru känsligheten växer med afseende å sympatiska och antipatiska intryck; huru hemlighetsfulla, psykiska förvandlingar bestämma våra inbördes förhållanden och huru hvarje individ blir ett annat väsen inför hvar särskild människa. Han framhåller huru mycket snabbare och djupare vi nu genomskåda hvarandra, huru mycket starkare vi ana och huru mycket mäktigare våra aningar ingripa i våra handlingar. Han visar huru mycket mer finhörda vi blifvit, när våra impulser tala, huru vi i våra handlingar allt mer drifvas eller återhållas af inre, psykologiska, icke af yttre sociala hänsyn; huru nya etiska begrepp därför äro under daning; huru vi allt mer skilja handlingen från väsendet och icke längre döma brottslingen efter brottet utan efter själstillståndet. Allt detta är, säger Mæterlinck, tecken på "det tredje rikets tillkommelse, själens rike", där alla värden skola omvandlas, och nya lifsmöjligheter skola vinnas.

Ingen samtida torde hafva öfverträffat Mæterlinck med afseende å intensiteten i det medvetande, som han har gemensamt med alla tänkande nutidsmänniskor: att inom oss själfva finnas makter, hvilka oförklarliga och outsägliga, utgöra den mest ödesdigra verkligheten i vår varelse.

Jag tror att man kan uttrycka detta nya medvetande på följande sätt:

Vi veta nu att vårt jag icke är vårt själf. De båda förhålla sig till hvarandra som landet omkring vulkanen till vulkanens inre. Jaget är det yttre, som vi och andra se, och hvars område är oss väl bekant. Här ligga de odlade fälten, där stenrösen. Här finnes en vingård och där en mur; här går en väg och där visar en lavabädd i hvad riktning ett vulkaniskt utbrott ägt rum. Och där borta synes kratern, från hvilken en ny eruption af vårt själf kan vara att vänta. Ty vårt själf, det är vulkanens inre, detta inre, som är hemlighetsfullt och oberäkneligt och ödesdigert för vårt i ljuset sig utbredande jag.

Le Trésor des humbles handlar först och främst om de nya själiska tillstånd och erfarenheter hvilka blifvit en följd af att vårt själf – eller vår själ – med allt tätare eruptioner börjat uppröra jagets hvardagslugn och därför, äfven under sin skenbara overksamhet, håller vårt eget och andras jag i en allt mer medveten oro.

Mæterlinck skildrar bland annat tystnadens makt. Han rättar den villfarelsen, att vi genom orden fullast meddela oss åt hvarandra. "Endast i tystnaden öfverlämnar sig en själ åt en annan"; endast tystnaden uppenbarar djupen i vårt eget och andras väsen. Därför är tystnaden full af lycka, af fara, af öfverraskningar; därför bör man till det yttersta spara den lifsafgörande tystnaden mellan tvenne själar. Ty den ena tystnaden är ej den andra lik, och arten af den tystnad, som uppstår mellan tvenne själar, är det afgörande profvet på om de skola finna hvarandra eller icke.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Mæterlinck talar om kvinnorna och om den stora, ödesdigra kärlekens mystik, den mystik af hvilken kvinnan är så mycket djupare berörd än mannen och om hvilken hon därför har så oändligt mycket mer att uppenbara. Hon äger där den starkare känslan af det ödesbestämda, och hon underkastar sig därför det erotiska ödet med en större enkelhet än mannen. Mæterlinck, som djup fatalist, vet att öfver kärlekens, som öfver andra lifvets stora makter, råder vår lyckliga eller olyckliga "stjärna". Han talar underbara ord om det oundvikliga i hvarje särskildt öde. Han talar än mer underbara ord om det ödesdigra i själfva tillvaron: om huru vi, hvilket än vårt enskilda öde blifvit, dock alla nödgas lefva i skuggan af lifvets oss öfverallt omgifvande tragik, en skugga hvilken blir djupast för den, som är stor nog att kunna lida ej blott sin egen utan äfven sin tidsålders säregna sorg. Mæterlinck väntar ej att själens evolution skall upphäfva smärtan. Han inser tvärtom att möjligheterna till lidande som till lycka skola tusenfaldigas; att ingen stor känsla födes annat än ur stora kval och att det främst af allt är lidandet, som stegrar vår lifsförnimmelse och därigenom förstorar vår själ.

Det är dock ej endast af de stora känslorna, de tragiska ödena, som Mæterlinck väntar själens utveckling. Han tror på möjligheten att, trots små och hvardagliga omständigheter, kunna förstora själen genom att inom denna utveckla "den osynliga godheten", "det djupa lifvet" och "den inre skönheten" – några kapitel, hvilka skulle kunna kallas en dietik för själens växt.

Som det första villkoret för denna växt sätter Mæterlinck: att härda själen, att besegra dess skygghet att visa sig, att uppenbara sitt rätta väsen, ty det är framför allt denna skygghet, som nu gör lifvet själlöst, färglöst och fattigt.

Det kräfves onekligen en fast önskan att förstora sin själ, för att våga följa Mæterlincks råd. Kulturmänniskans anständighetskänsla medför samma skräck för den nakna själsligheten som för den nakna kroppsligheten. Den, som ohöljd visar sin harm eller sin hänförelse, sitt hat eller sin kärlek kan vara viss om att – i bästa fall – mötas af köld eller löje, men att i de flesta fall upplefva än djupare kval och än svårare kränkningar. Detta är vanligen ungdomens första bittra lifserfarenhet och den skrämmer snabbt själen tillbaka inom det konventionellas galler; det blir den sista lifserfarenheten för de få, hvilka aldrig kunnat lära sig att stanna bakom dessa galler.

Men Mæterlinck har dock rätt. Vi måste betala detta smärtans pris, ifall vi vilja förstora vår själ. Och han lär oss huru vi kunna omdana äfven våra mest smärtsamma erfarenheter till en högre grad af styrka, våra sjukdomar till nya hälsotillstånd, framför allt genom att intensivt fasthålla hvarje minsta möjlighet att mellan oss och andra utveckla förtroendet och mildheten; genom att aldrig tillstädja något förhållande eller lifsläge att bli fulare eller fattigare än det behöfver vara. "Hvad som framför allt är nödvändigt", säger han, "är att vi icke lefva vid sidan af vår egen själ; att vi icke frukta dess rörelser"; att vi låta den genombryta konventioner och former; att vi alltid låta godheten vara verksam, den godhet som framför någon annan kraft vidgar vår egen och andras själar. Men godheten, liksom alla andra stora känslor och tankar, måste odlas. Stämningar, hvilka som flyttfågelskaror draga fram öfver själens horisont, göra icke horisonten större. Vi måste lefva i det ständiga medvetandet: att "ingen dag är liten", att hvarje dag tvärtom är en märkesdag för själen, som då antingen gått framåt eller tillbaka, allt efter arten af de tankar eller känslor hvilka varit dess drifkraft.

Mæterlinck vänder sig äfven mot den fruktan att icke "vara helt sig själf" och den föresats att "vara som man är och intet annat än hvad man är", hvilka ofta gör oss mindre än vi kunde blifva. "Om vi i dag tänka en tanke, som är större än vår själ, sträcker sig själen uppåt efter sin tanke" och den handling, som i går var skönare än vårt jag, skall i morgon vara vårt väsens verkliga uttryck. Med samma varsamhet, som vi böra afgöra hvad som verkligen är det suveräna uttrycket för vårt eget jag, och som vi böra fastslå hvar vår egen orubbliga gräns är, med samma varsamhet böra vi afkunna domen öfver en annan människas möjligheter. Vår tro på dessa ger henne ofta kraften att förverkliga dem, medan vår misstro förnedrar en själ under dess rätta höjd.

Detta korta och mycket fria referat af Le Trésor des humbles torde dock hafva gifvit ett intryck af att Mæterlinck egendomliga bok är en andaktsbok i den nya tidens och den nya människans religion, den religion, hvars heliga urkund är människonaturens själfuppenbarelse

Man möter visserligen hos Mæeterlinck en och annan sida, som tyvärr vittnar om en i ett visst trångt system inpassad mystik. Men detta bör icke kunna förtaga det stora intrycket af att man där tillika finner en sällsynt djup syn på den äkta mystik, hvilken icke är eller kan bli begränsad inom något system, emedan den är stor som lifvet själft, eller rättare uttryckt: emedan den är lifvet själft.

Andra delen (21/6 1897)

Maupassant uppenbarade djupet i sin natur med sin önskan: att hela sitt lif hafva fått skrifva på en enda bok, hvilken efter hans död skulle blifvit – bränd!

En och annan författare – som under tiden nödgats skrifva många andra böcker – har dock varit intensiv nog för att hela sitt lif verkligen skrifvz på sin enda bok. Och lyckligtvis har denna bok icke fått det öde, som Maupassant tillämnade sin.

En sålunda tillkommen bok är The story of my heart af den engelska diktaren Richard Jefferies. Det är en själfbiografi, som icke berättar en enda händelse. Det är en bok af idel tanke, men ej en bok med många tankar. Den innehåller egentligen blott en enda tanke. Men denna framkommer med samma stora, starka, sig ständigt upprepande rytm som är egendomlig för hafvets vågor och de hebreiske profeternas tal.

Jefferies, född 1848, var son af en engelsk farmer och tillbragte första delen af sitt lif på landet i södra England. Senare bosatt i London kämpade han där – intill sin död 1887 – en hård kamp för tillvaron, såsom publicist och romanförfattare, det senare utan betydenhet. Det är som naturdiktare i obunden form Jefferies vunnit sitt rykte. Denna sida af hans författareskap lämnar jag emellertid här alldeles åsido, för att endast framhålla honom som en af de samtida, hvilka varit djupast upptagna af problemet om själens förstorande. Jefferies bok är i detta afseende en intressant motbild till Mæterlincks, i förra artikeln framhållna Le Trésor des Humbles, ty den belgiske och den engelske diktaren söka samma mål fast på mycket olika vägar.

Jefferies börjar med att skildra huru han i sjutton år varit uteslutande behärskad af lidelsen att förstora sin själ. Denna lidelse väcktes och närdes under ett allt innerligare samlif med naturen. Hvarje dess intryck – solens och sädens guld, jordens doftande mylla, himlens tindrande blå, skogens gröna djup – omsattes hos honom i en enda, oaflåtligt sugande åtrå: den att vinna ett allt intensivare själslif, ett allt större mått af själ.

Middagens hvita ljus och nattens glimmande stjärnor, morgonens rosiga dimmor och solnedgångens varma glöd, det vajande gräset och den eldröda vallmon, de mossiga träden och de blommande snåren – allt blef eggelse för denna hans enda, stora längtan.

Då han slutligen kom ned till hafvet och där förnam den salta vinden, böljebruset, jordens ångor och solens glöd, då rörde han vågorna med handen, lyfte anletet mot solen, öppnade läpparne för vinden och kände sin längtan stiga, stark som hafvet. Och med havets makt bad han: gif mig samma och en än större rikedom af fysiskt och andligt lif; gif mig det med ett mer af fullhet än hafvets och solens och jordens och luftens fullhet; gif mig ett större och fullkomligare själslif än något som någonsin funnits hos människors barn.

Jefferies naturkänsla är fullt modem så till vida, som han är klart medveten om att naturen är fullkomligt likgiltig för människan, att den, som han uttrycker det, är i högsta grad "anti human" och att människan af naturen endast erhåller hvad hon själf medför.

Det för Jefferies naturuppfattning egendomliga är att han nästan uteslutande väntar sin själs växt och förstoring genom försjunkandet i naturen. Naturintrycken behöfde emellertid icke vara omedelbara. Han skildrar huru han, midt i vimlet på London Bridge eller i City, blef gripen af sin längtan genom ett plötsligt intensivt medvetande om de stora kosmiska lagar, hvilka satte hela den kring honom myllrande människomassan i rörelse.

Äfven den mänskliga skönheten närde samma längtan, vare sig den mötte honom i verkligheten, i renässansens taflor eller i antikens skulpturer. Ett brottstycke af en marmorstaty kunde komma honom att tråna efter ett intensivare, mäktigare själslif "med samma törst som hafssanden törstar efter de salta vågorna".

Men det var icke blott ett starkare själslif han åtrådde, utan äfven en större förmåga att fullare njuta och lefva. Han ville hos sig utveckla starkare fysiska organ, en uthålligare, fullkomligare kropp, mer förfinade sinnliga uttrycksmedel – hvarigenom tillvaron skulle varda mer plastisk för hans impulser. Själf af naturen svag, ödelade han sig genom sin våldsamma ifver att intensifiera sin fysiska och psykiska tillvaro. Liksom hans "själ aldrig tänkt en tanke, hvilken tillfredsställt hans själ", kunde hans behof af utelif aldrig mättas, huru långa än de vandringar eller simturer voro, från hvilka, han dignande af trötthet, återvände. Han önskade att ha fått erfara samma den egna styrkans rus som den assyriske lejonjägaren, under hvars fötter skogssnåren brakade, eller som den homeriske krigarens, när hans arm mejade fiender som säd. Ja, han önskade sig sextio timmars långa dagar för att i ett sträck lefva och fyrtio timmars långa nätter för att i ett sträck sofva!

Jefferies angrep energiskt den nutidsriktning, hvilken hoppas förstora själen genom en återgång till medeltidens mystik och askes. Ju starkare han kände en sinnlig sällhet, ju starkare längtade han efter andlig fullhet och ur vinet drack han sig rusig endast af oändlighetstankar. Att stegra det kroppsliga lifvets lycka var i hans tanke villkoret för att höja det själiska lifvets intensitet. Askesen kallar han därför en hädelse och asketerna betraktar han som "orena människor". Den rensinnade, säger han, gripes af andakt inför den nakna uppenbarelsen af en fullkomlig, fysiskt-psykisk ren mänsklighet. "Askesen förädlar hvarken kropp eller själ och en ängslig själfpröfning, som förstör allt andligt oberoende, är den farligaste af alla dygder." Men denna åskådning hindrar icke att Jefferies åt samtidens människor anbefaller en spartansk själftukt i de fall, där detta är det oundgängliga villkoret för att framtidens människor skola blifva starkare och skönare. "Jag skulle gärna", säger han, "vilja ålägga mig stora offer, ifall jag därigenom kunde veta att om 10 000 år en enda människa under en enda timme skulle njuta lifvets högsta fullhet!" "Jag tror på människan", fortsätter han, "som kropp och ande, som sinnen och själ." Genom att bruka de tillgångar människan just som dubbelväsen äger, skall hon kunna nå ett ideal af fullkomlighet, som vi nu blott ana. Mänskligheten skall finna en ny tanke, större än de tre största tankar hon hittills ägt – tankarna om själen, om odödligheten och om gudomen: en hittills alldeles otänkt tanke, ett alldeles nytt själens sätt att vara till, en ocean, som människoanden ännu icke befarit – an ever widening ocean of idea and life…

Då skola i själen äfven uppgå nya ideer med afseende å villkoren för mänsklighetens arbetslif. Man skall lyckas finna bättre kulturplaner, hvilka kunna "gifva sol och blommor åt hvar enskild tillvaro" och skänka ett mål och en mening åt millionernas sträfvan.

De vägar mänskligheten nu vandrar hafva intet ideellt mål och ingen annan mening än lifsuppehället. Men framträdde, säger Jefferies, blott en enda man lik Julius Cæsar, en man med höga synpunkter, djupa tankar och stora planer, då skulle denne ende man redan nu kunna leda människornas handlingar så, att de frambringade ett större mått af lycka. Vi måste själfva börja handhafva världsstyrelsen; själfva bortarbeta lidandets orsaker, lära oss att själfva förlänga och försköna lifvet; ja, hvarför icke att besegra döden! Ty vi böra lika litet låta våra aningar om mänsklighetens utvecklingsmöjligheter hejdas af vetenskapens som af vidskepelsens dogmer. I vårt eget inre finnes ett medvetande, som öfvergår allt vårt förnuft. Förnuftet utgrundar de visaste planer, men våra impulser tvinga oss att motverka dessa planer. Och vårt förnuft visar sig hafva varit dårskap gent emot den djupa visheten i vår öfver-förnuftiga tillvaro, vår psyche, som bestämmes af förnimmelser, så fina och på samma gång så intensiva, att de trotsa all analys och besegra all medveten vilja. Jefferies, liksom senare Mæterlinck, motser ett själens rike, där psyche skall vara helt frigjord, och därigenom alla mänsklighetens värden omdanas, alla hittills varande lifsvillkor undergå djupa förändringar.

Utvägar skola då blifva funna för att ordna de yttre förhållandena så, att arbetet icke längre blir en börda och ej heller anses som människans högsta plikt. Lättjan skall då aktas lika högt som arbetet och alla skola i ro kunna njuta lifvet, äta och dricka, dansa och sjunga, glädas åt tillvarons skönhet och drömma i skogarnes djup eller vid hafvets brus.

Att aldrig slå sig till ro inom den idékrets i hvilken vi befinna oss, utan tvärtom ständigt söka en större – detta är enligt Jefferies villkoret för den själens evolution, af hvilken han sedan väntar samhällslifvets evolution.

Människan har först upptäckt naturens lagar; nu är det själens lagar hon måste lära känna och först sedan dessa blifvit henne klara, skall hon kunna uppdaga samhällslifvets lagar. Men en gång skola våra insikter på dessa områden lika mycket öfverträffa våra nuvarande famlande aningar, som den samtida astronomens kunsskap om himlakropparne står öfver herdarnes på det gamla Kaldeens slätter.

Denna korta sammanfattning af Jefferies tankar om själens evolution torde vara nog för att visa med hvilken intensitet han trodde på den stora människans tillkommelse.

Att denna Jefferies tro omedvetet rönt inflytande af darwinismen är, som en granskare framhållit, i hög grad troligt. För honom själf blef hans tro i viss mån en opposition mot den darwinistiska evolutionsläran, emedan han ansåg att denna inom den "lagbundna nödvändighetens" gräns inpressade själens och lifvets oändliga utvecklingsmöjligheter.

Visst är emellertid att det icke var någon tidsriktning utan hans eget väsen, som gaf Jefferies detta gränslösa hopp om själens evolution. Det var ur hans individuella lifskänsla gom hans hopp närdes, en lifskänsla så energisk, att mången helt visst skulle kalla den abnorm. Den var det äfven, jämförd med det mått af lifsenergi, som tills vidare är det normala, och hvilken fått ett klassiskt uttryck i den dråpliga snusförnuftigheten:

Lidenskaben har meget for sig, kun maa den ikke överdrives (!)

Jefferies kan endast bli förstådd af de få, som veta att lidelsens intensitet är det afgörande måttet, icke för intelligensens, men för själens storhet. När Jefferies talar om att han längtar efter den sköna lifsförnimmelsen att känna sitt blod strömma bort för en hvass svärdsegg – då påmindes jag om ett yttrande af en fransk kritiker, hvilken framhåller lifskänslan som själarnas adelsmärke. Han yttrar bland annat att det icke blott är viljan till lycka utan framför allt i viljan till lidande, som den stora själen uppenbarar sig, en vilja, hvilken bland annat yttrar sig som möjligheten att börja om på nytt, att ånyo lefva lifvet; om en sådan stor själ återväcktes från de döda, skulle den ögonblickligen uppsöka det kval, som blef dess undergång, beredd att lida detta kval om igen, efter som den starkaste lifskänslan är oskiljaktig från den största smärtan!

Jefferies har i högsta potens detta öfvermänniskans typiska drag. Han gick under för ett omättligt lifsbehof, utan motsvarande lifsmöjligheter och lifskraft, och detta uppenbarar en natur hvilken utan tvifvel var lika betydande, som hans ena, stora tanke var betydelsefull.

Det är genom den väldiga ensidigheten i denna sitt lifs enda tanke, som Jefferies är originell och genial. Genom det mest sympatiska upptagande af allnaturen i sitt eget väsen är det han söker den förstoring af sin själ, det fullare andliga lif, som är hans enda och outsläckliga åtrå. Konsten har för honom endast samma värde som sköna naturintryck och af litteraturen eller vetenskapen synes han icke ha väntat någon större växtkraft för själen. Lika litet tyckes han hafva funnit en sådan i djupa förhållanden till andra människor eller öfver hufvud i samlifvet med människor, medan det tvärtom är det slags sympatiska fördjupande, genom hvilket Mæterlinck framför allt hoppas att nya psykiska värden skola uppstå; att nya, finare former skola skapas för samlifvet mellan själarne; att känslor, ännu så vaga att de sakna namn, en gång skola varda stora lifsmakter.

Men för Jefferies som för Mæterlinck är själfva problemet alldeles detsamma: att vidga själens maktområde. Hos den ene som hos den andre finnes samma nervöst intensiva känslighet, hos Jefferies för den yttre naturens företeelser, hos Mæterlinck för människosjälens. Båda hysa en nästan barnslig underverkstro i fråga om psyches framtida makt öfver naturen och öfver andra själar. Båda hafva, tack vare sin geniala ensidighet, sett djupt in i det stora problemet, men ingendera har gifvit en allmängiltig lösning af detsamma. Jefferies ensidighet hade redan utmynnat i en febril öfverspänning och skulle – om han lefvat längre – helt visst hafva slutat i tomhet; Mæterlinck öfverskrider ej sällan den fina gränsen mellan mystik och magi. Ingendera har blick för hela personlighetens växt, den växt, hvars lagar renässansens och Goethe-periodens stora människor uppenbarat och för hvilken äfven i våra dagar vissa utsökta personligheter – t.ex. Walter Pater – äro typiska uttryck. En människa, hvilken anser en sådan allsidig utveckling som sin högsta plikt och högsta lycka, brukar för den alla medel; kulturens lika väl som naturens, lifsförhållanden till människor lika väl som lifsförhållanden till vetenskap, konst och litteratur. Utan att hon särskildt riktat sin vilja på själens förstorande, blir en sådan allsidigt växande människas själ med nödvändighet större, allt efter som hela personligheten tillväxer i harmonisk fullhet.

Men denna mera omfattande och – i det stora hela – djupare syn på själens evolution minskar icke betydelsen af en genom ensidighet intensifierad uppfattning af det stora problemet. Som representativa för denna ensidighet äro Le Trésor des Humbles och The Story of my heart af spännande intresse. Det är tvenne sins emellan mycket olika bägare, men båda till brädden fyllda af nutidens djupaste längtan; att allt mera förstå och förstora, frigöra och förfina det själiska lifvet.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Ellen Key (1849–1926).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD som två delar den 14 och 21 juni 1897.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X