Annons
Recension

Änglarnas andelSista stöten med klassiskt Loach-tema

Under strecket
Publicerad

Änglarnas andel

Regi
Ken Loach
Genre
Komedi
Medverkande
Paul Brannigan, John Henshaw, Siobhan Reilly
Längd
1 tim 37 min

Från 15 år.

Betyg: 4 av 6

Efter den adrenalinpumpade ”Route Irish” (2010), om brittiska legosoldater i Irak, återvänder Ken Loach till välkända socialrealistiska vatten i Glasgow. Men han verkar ha fått smak på att roa, som i ”Looking for Eric” (2009), där fotbollsspelaren Eric Cantona dök upp som den deprimerade huvudpersonens låtsaskompis. En kändis finns med här också, den skotske whiskyexperten Charles McLean som mer eller mindre spelar sig själv. Ja, även Ken Loach behöver väl betala hyran ibland.

Här finns också klassiska Loach-teman som den av det sociala arvet bakbundne unge mannen, och kvinnan som en trygg hamn. I centrum står nya fyndet Paul Brannigan som Robbie. ”Han fick inte den bästa starten i livet” vädjar hans advokat när Robbie åter igen står åtalad för misshandel, och berättar att han snart ska bli pappa. Domaren dömer till samhällstjänst och Robbie får skrapa färg i offentliga lokaler med andra olycksbarn.

Men det är inte lätt att börja om. Robbie jagas både av jämngamla fiender och av flickvännens biffiga, manliga släktingar, som med ett slags omvänt hederskulturellt patos försöker göra sig av med honom, så att den nyfödda bebisen inte ska smittas av hans underklassighet. ”Du är helt värdelös, inte ens armén skulle vilja ha dig” väser svärfar och erbjuder honom pengar för att lämna stan.

Men Robbies arbetsledare Harry (ömsint spelad av John Henshaw) visar sig vara en fadersgestalt som gärna umgås med de unga kriminella på sin lediga tid. Han tar med dem på whiskyprovningar och Robbie visar sig ha näsa för maltdrycker. De andra ligisterna pruttar, loskar och stinker fotsvett och är till skillnad från Robbie inte särskilt intelligenta, men fin gemenskap uppstår. Gänget planerar snart ”den sista stöten” – på ett mysigt ställe i de skotska högländerna.

Hur det går ska inte avslöjas här, men en ledtråd till det avslutande stämningsläget är att The Proclaimers käcka 80-tals-dänga ”I’m gonna be (500 miles)” ljuder under slutminuterna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons