Recension

Gamla mästareSist och mest intressant

DRÅPLIG. Thomas Bernhards sista roman är full av tirader om alltings djävlighet. Men i en kort passage finns en strimma av uppriktig förtvivlan som tvingar läsaren att omvärdera hela författarskapet, skriver Martin Lagerholm.

Under strecket
Publicerad
Annons

Sedan mer än 30 år tillbaka beger sig den åldrade musikkritikern Reger varannan dag till Konsthistoriska museet i Wien och sätter sig på en bänk framför Tintorettos målning ”Porträtt av man med vitt skägg”. Just den här dagen har Atzbacher, Regers vän, kommit till museet före den avtalade tiden för att kunna iaktta Reger på avstånd. Medan han står där och betraktar Reger, minns han de tankar som denne anförtrott honom under årens lopp. Ur denna tunna intrig har Bernhard utvunnit en monoman och rasande textmassa, utan kapitel och styckeindelningar.

”Gamla mästare” (1985) kom att bli Bernhards sista roman och avslutar den svit som inleddes med ”Undergångaren” (1983) och fortsatte med ”Skogshuggning” (1984), samtliga nu tillgängliga i Jan Erik Bornlids översättning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons