Annons
Recension

För in de dödaSirlig som Anne Boleyns damask och solid som Towern

Josefin Holmström läser Hilary Mantels andra prisbelönta roman om Thomas Cromwell – och längtar redan efter den tredje.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Hilary Mantel.

Foto: MURDO MACLEODBild 1 av 1

Hilary Mantel.

Foto: MURDO MACLEODBild 1 av 1
Hilary Mantel.
Hilary Mantel. Foto: MURDO MACLEOD

För in de döda

Författare
Hilary Mantel
Genre
Prosa
Förlag
412 s. Weyler

Övers: Jesper Högström

Huvuden kommer rulla, det vet man med säkerhet när man börjar läsa en bok om Tudorperioden. Del två i Hilary Mantels planerade trilogi om Henrik VIII:s närmaste man Thomas Cromwell avslöjar sig redan i titeln, ”För in de döda”. Det här är berättelsen om Anne Boleyns fall från positionen som högt älskad drottning och Henriks andra hustru till bespottad och otrohetsanklagad Towernfånge, och framför allt är det berättelsen om Thomas Cromwells inblandning.

Den Bookerprisbelönade ”För in de döda” tar vid där den likaledes Bookerprisbelönade ”Wolf Hall” slutade: Anne är nyss krönt, Katarina av Aragonien är förskjuten och inlåst i ett hus på landsbygden, men förblir ett mörkt moln på horisonten i ett England vars regents brytning med Rom innebär ett överhängande krigshot. Dessutom finns alltid risken för inbördeskrig; det så kallade rosornas krig mellan husen York och Lancaster ligger ännu nära nog i tiden för att oroa. ”Huset Tudors förbund med riket” är ”fred” och stabilitet, det är vad de lovar och det är vad män som Cromwell ägnar dagarna åt att arbeta för. Det, och en manlig arvtagare till tronen.

Annons
Annons

Statsmannen Thomas Cromwells status har höjts under åren. Så sent som på femtiotalet lyfte historikern Geoffrey Elton fram honom i sin studie ”The Tudor revolution” som den verkliga hjärnan i Henriks regering. Cromwell var inte den simple intrigmakare han tidigare betraktats som utan ett kreativt och administrativt geni.

Mantels Cromwell lever upp till det epitetet. Under sina åtta år i maktens närhet planerar han sådant som nya vägar till walesiska bönder, han hjälper kungen att annullera äktenskap, gifta om sig och sedan göra sig av med de nya hustrur som inte lever upp till förväntningarna – det vill säga att föda söner.

Thomas Cromwell sköter räkenskaperna och ger reformationen en rejäl skjuts. Det är tydligt att Mantel hyser varma känslor för honom: hon gör Cromwell mänsklig, sympatisk, begriplig, ”mellanrummens och tystnadernas högste härskare”, artig och vänlig tills han plötsligt förgör en fiende med ett precist riktat knivhugg – bildligt talat.

”Cremuel”, som drottningen kallar honom, framstår i skarp kontrast till Henrik, den motsägelsefulle och ibland nästan pojkaktige regenten, passionerad och oförutsägbar. Cromwells arbete består i att tänka kungens tankar innan han själv tänkt dem och att ”visa folk sidor av dem själva de inte visste existerade”.

Som för att kämpa emot en fullständig sammanblandning, ett uppgående i kungens existens, beskriver Mantel ofta Cromwell som ”han – han, Cromwell”. Det figurerar många ”han” i den här berättelsen, och de flestas överlevnad beror av deras förmåga att inte skilja ut sig alltför mycket från Henriks vilja.

Annons
Annons

Men inte ens kungens obändiga vilja kan frambringa en manlig arvtagare. Hela England kan ”besegras av en kvinnas kropp” och av naturens nycker. Anne Boleyn blir ett reellt hot mot riket när hon misslyckas med att föda en son åt kungen.

”Gud borde ha gjort (kvinnornas) liv genomsynliga och besparat oss hoppet eller skräcken”, anmärker den kunglige skrivaren Wriothesley. Varje graviditet bevakas noggrant av hovet. Hela maktapparaten håller andan när stunden för den kungliga nedkomsten är inne. Vår tids mediejippon kring kungafamiljens fortplantning framstår som ett märkligt, lite absurt eko av tiden då könet på ett spädbarn kunde innebära räddning eller katastrof för ett helt rike.

Ytterst är ”För in de döda” en bok skriven för britter, eller kanske specifikt engelsmän. Det är de som omfattas av Mantels ”vi”. Vi som i ”våra anfäder”. ”Ännu har vi /…/ några droppar jätteblod i våra ådror.”

Henrik VIII levde ett par år före John Donne och de andra metafysiska poeterna, men den metafysiska idén om kroppen som ett land och landet som en kropp är aldrig långt borta i ”För in de döda”. ”För att försvara England”, förklarar Cromwell – eller om det är Mantel – ”måste du veta vad England är”, likaväl som du måste veta vem Henrik är. Kungens kropp identifieras med landet, den flyter ut över fälten och i de mörka träskmarkerna.

När den unga hovdamen Jane Seymour står och ”spejar ut i England” är det ett slags förebådande om hennes öde att bli Henriks tredje hustru. Kungens kammarherre rider över landet med kärleksbrev till Anne Boleyn. Den engelska fukten ska äta sig in i den före detta drottning Katarina och ta livet av henne. Cromwells eviga underordnande bekräftas poetiskt av hans köp av land i Englands frodigare delar, land som han aldrig har tid att besöka eller göra något av.

Annons
Annons

England är ett sagoland, myternas hemvist, och Mantel skriver fram det som om hon lyssnat till Ralph Vaughan Williams ”Fantasia on a Theme by Thomas Tallis” under tiden: ”Vartenda löv på vartenda träd hänger som ett gyllene päron med solen bakom sig”; den tysta vintern doftar ”ene och kanel”; en ”vit hjort skälver med hoven höjd” i en paradisisk sommarlund.

”För in de döda” är kanske lite torrare än ”Wolf Hall”, lite mer begiven på rådsmöten och förhör, men det är ändå en underbar roman, elastisk, poetisk, sirlig som Anne Boleyns damask och solid som Towern. Den är full av politik och intriger men alltid underhållande och framför allt levande, berättad i presens och befriad från styltig tillkämpad 1500-talslexis.

Mantel får allt att verka lätt, vilket är ett säkert tecken på hantverksskicklighet. Och på tal om hantverksskicklighet: Jesper Högströms översättning är ett mästarprov den också, mycket elegant och följsam. ”För in de döda” är en så utpräglat engelsk roman, svår att skilja från sitt originalspråk som muskler från ben. Men Högström bevarar Mantels poetiska diktion och rörlighet i den mån det går och har uppenbarligen gjort sig stor möda att hitta passande motsvarigheter till komplicerade historiska engelska termer.

Hilary Mantel är en njutning att läsa. Nu är det bara för oss att vänta på Cromwelltrilogins avslutande del ”The mirror and the light”. En ledtråd: det går inte så bra för Thomas Cromwell. England, däremot, överlever.

Josefin Holmström

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons