X
Annons
X
Recension

Glömskans bibliotek. En essä om demens, vansinne och litteratur Sinnrik essä om glömskans natur

Karin Johannisson läser en säregen bok som med hjälp av litteratur, historik och några obligatoriska guruer försöker förstå sig på demensens innersta natur. Men handlar tillståndet om att ha glömt, eller att minnas mer än vad hjärnan klarar av?

Ulf Karl Olov Nilsson är verksam som psykolog i Göteborg och skriver litteraturkritik i SvD. Han uppträder ibland med elektronika-gruppen Njurmännen. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

I den holländska staden Weesp finns ett kvarter kallat De Hogeweyk. Det består av 23 hus med sammanlagt 152 boende som alla har fått diagnosen allvarlig demens. Det är ett samhälle i samhället med mataffär, frisör, teater, pub och restaurang. Ett gated community helt utan låsta dörrar förutom en enda: den stora glasdörren mot yttervärlden. Här lever de gamla eller de för tidigt åldrade samtidigt fria och instängda.

Man talar om demens som glömskans sjukdom, det tillstånd då minnet och språket sviker. Trots att man vet vad man vill säga försvinner orden. Denna skräckfyllda erfarenhet ligger nära mardrömmens ångestskapande hjälplöshet – inte att ha förlorat talförmågan, utan förmågan att göra sig begriplig. Men man kan också argumentera för motsatsen: att personer som drabbats av demens lever helt i en drömlik värld av skugglikt påträngande minnen, att man alltså minns för mycket, och därmed inte klarar av att vara i verkligheten.

Ulf Karl Olov Nilsson är verksam som psykolog i Göteborg och skriver litteraturkritik i SvD. Han uppträder ibland med elektronika-gruppen Njurmännen.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X