Annons
X
Annons
X

Merete Mazzarella: Singelkvinnan fick sin röst av Gurley Brown

FÖREGÅNGARE. Tv-serien ”Sex and the City” ansågs banbrytande i skildringen av singelkvinnors sexualitet. Men redan 1962 kom boken ”Sex and the Single Girl” av Helen Gurley Brown. Kvinnoforskaren Jennifer Scanlon har ­skrivit en biografi om denna betydande feminist.

Helen Gurley Brown, fotograferad 1964.
Helen Gurley Brown, fotograferad 1964. Foto: AOP

UNDER STRECKET

När Candace Bushnell för åtta år sen förrättade den högtidliga invigningen av märket Pradas nya stora affär i New York förkunnade hon för den församlade pressen: ”Om ni vill veta sanningen så hoppas jag få mig ett ligg i kväll.” Bushnell är den journalist som samlade ett antal av sina uppskattade krönikor till en bok som fick namnet ”Sex and the City” och som sedan blev en enastående framgångsrik tv-serie. Vad hon hade gjort i krönikorna – och gjorde igen vid invigningen – var att klart säga ifrån att singelkvinnor minsann har rätt att njuta av sin frihet, bland annat genom att frejdigt ta för sig sexuellt.

Men de ogifta kvinnornas sexuella frigörelse i USA började inte på 90-talet med Candace Bushnell och ”Sex and the City”, den började redan 1962 med Helen Gurley Brown och boken ”Sex and the Single Girl”. Om Helen Gurley Brown – som senare lanserade kvinnomagasinet Cosmopolitan, som fortsatte att vara chefredaktör till långt över 70 och som torde vara vital fortfarande, i en ålder av 87 år – har kvinnoforskaren Jennifer Scanlon skrivit en biografi, Bad Girls Go Everywhere (Oxford University Press, 288 s). Det är en tankeväckande bok inte minst därför att Brown här för första gången tas på allvar som en lika betydande feminist som generationskamraterna Betty Friedan och Gloria Steinem men som en feminist som snarare riktade sig till de ogifta än till hemmafruarna, till sekreterare med arbetarklassbakgrund än till medelklassens universitetsstuderande. Och som mindre hörde hemma i andra vågens feminism än förebådade den än idag aktuella tredje vågen.

Brown växte upp i Little Rock, Arkansas, en miljö som hon senare gav en träffande karakteristik av när hon fick frågan om den var antisemitisk och lugnt svarade: ”Nej då, vi hade fullt upp med apartheid.” Hennes far dog tidigt, modern, en poliodrabbad syster och hon själv flyttade till Kalifornien, det var depressionsår och i stället för att studera fick hon redan i tonåren börja bidra till familjens försörjning genom att söka jobb som sekreterare. Det blev många sekreterarjobb genom åren innan hon så småningom tack vare sin väldiga energi och målmedvetenhet fick börja göra reklamtexter. Det blev också ett otal erotiska förhållanden – med arbetskamrater, med chefer, med klienter, något tag också som hålldam – men trots att 40- och 50-talen var decennier då kvinnor förväntades gifta sig purunga (redan 21-åringar kunde känna att de hamnat på glasberget) så framhärdade hon i ogifthet ända fram till 1959 då hon lyckats erövra en av de mest framgångsrika män hon stött på, David Brown, tidskriftsredaktör och Hollywoodproducent. Det var med hans uppmuntran hon skrev ”Sex and the Single Girl”, en bok som med ett starkt personligt tilltal, entusiastiskt och rakt på sak lanserar singelkvinnan: hon som tycker om att förtjäna egna pengar, att kunna ta för sig materiellt – trots att hennes lön var liten lyckades Brown spara ihop till en Mercedes-sportbil – och som också gillar män och sex även om hon inte har någon brådska att gifta sig. Brown lanserade energiskt sig själv som förebild, som huvudperson i en typiskt amerikansk framgångssaga: hennes utgångsläge hade varit uselt, försäkrade hon, hon saknade utbildning, hon såg ingenting ut, hon var osäker och blyg men hon hade tagit sig fram helt enkelt för att hon ville det, för att hon satsade. Inte minst hade hon satsat på kläder och smink för att göra sig attraktiv.

Annons
X

I konservativa kvinnors ögon var hon naturligtvis skandalös därför att hon predikade fri kärlek – också i form av förhållanden med gifta män – men för andra vågens feminister var hon inte mindre problematisk. Här gällde invändningarna att hon uppmuntrade till individualism (andra vågens feminism var ju i hög grad en kollektiv rörelse), till konsumtion och till behagsjuka i förhållande till männen. Men allra mest förkastligt var det budskap som hon själv betraktade som självklart feministiskt, nämligen att eftersom män tjänar mer pengar än kvinnor är det helt i sin ordning att kvinnor manipulerar och utnyttjar män: män ska inte bara betala för alla middagar och andra gemensamma nöjen, de ska också ge kvinnorna väl tilltagna gåvor, smycken, varför inte också en aktieportfölj.

”Sex and the Single Girl” marknadsfördes skickligt och blev omedelbart en fenomenal försäljningssuccé. Så småningom såldes rättigheterna till 35 länder. Brown turnerade från bokhandel till bokhandel och signerade, hon uppträdde i tv – där ordet ”sex” den tiden inte fick yttras utan hon fick nöja sig med att visa upp bokpärmen – och hon förstod till den grad publicitetsvärdet av all moralpanik att hon i det längsta hoppades på ett förbud av någon bokhandel, exempelvis den i Little Rock, eller en bannlysning av någon kyrka. Hon förstod också att smida medan järnet var varmt. Hon sålde filmrättigheterna, hon skrev uppföljaren ”Sex and the Office”, hon blev kolumnist, hon skrev synopsis för en tv-serie om singel-kvinnor som för tankarna till ”Sex and the City” men som det tidiga 60-talet inte var moget för. Hon hade också andra idéer för tv-program som inte förverkligades då men som förebådar program som finns idag: hon föreslog att man kunde låta män och kvinnor tala ut om sina parförhållandeproblem i rutan eller att tv-kameran kunde få följa en kvinna dygnet runt. 1965 tog hon över en 80-årig mycket etablerad men vid det här laget förlustbringande kulturtidskrift, Cosmopolitan, och gjorde radikalt om den till ett slags Playboy för kvinnor. Här fortsatte hon att föra ut budskapet från sin genombrottsbok: redan det allra första numret hade en utsökt välvårdad och sexig ung kvinna på omslaget och huvudartikeln handlade om p-pillrets välsignelser. Också den här satsningen blev en överväldigande framgång: Cosmopolitan blev snart storsäljaren bland amerikanska damtidningar. Kritiken – att kvinnor framställdes som objekt – bemötte Brown i en serie helsidesannonser där tänkta läsare kom till tals. Såhär kunde det låta: ”I 19 år har jag fått höra att jag ser bra ut i bikini (jag var två när jag fick min första) och jag tycker det är en strålande komplimang! Men naturligtvis gillar jag också att man lägger märke till min hjärna. Jag har en magna cum laude-examen från Ohio State och just nu bedriver jag ekologisk forskning för en stiftelse. Är sexiga kroppar och snabbtänkta hjärnor oförenliga? Inte enligt min favorittidning. Den säger tvärtom att den flicka som har båda två behärskar världen – och den hjälper dig att utveckla båda! Jag älskar den tidningen. Man kan väl säga att jag är Den där Cosmopolitan flickan.”

Jennifer Scanlon belyser både Browns starka sidor och hennes blinda fläckar. I abortfrågan var hon progressiv, liksom också när det gällde homosexualitet. Däremot hade hon inget som helst intresse för moderskap även om Cosmopolitan gärna betonade att det var fullt möjligt för kvinnor att få barn efter 40 och att kombinera barn och karriär: själv hade hon inga barn och hade aldrig önskat sig barn. Eftersom hon till varje pris ville undvika att se kvinnor som offer var hon också ovillig att ta upp frågan om våld mot kvinnor och kunde heller aldrig ta sexuella trakasserier på allvar. Från sin allra första arbetsplats mindes hon en lek som gick ut på att de manliga anställda skulle försöka slita trosorna av de kvinnliga och hon tycks inte ha beklagat något annat än att ingen var intresserad av att ge sig på henne.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På 80-talet ville hon också helst blunda för aids-riskerna: för henne var kvinnors sexuella befrielse ett så enormt framsteg att hon inte kunde tänka sig att den skulle hotas av en sjukdom. När tidningshuset Hearsts ledning till slut bestämde sig för att få bort henne från chefredaktörsstolen var det just för att hennes syn på trakasserier och aids gjorde att hon börjat te sig otidsenlig. Beundrarposten fortsatte emellertid att komma: för miljoner amerikanska kvinnor var hon om som en personlig vän. ”Jag är 35 år och genom dig har bitarna äntligen fallit på plats. Du har fått mig att inse att jag inte är sexgalen eller dum. Jag är Jag.” Många lät förstå att hon varit deras mentor och stöd i decennier. En kvinna skrev 20 år efter att hon som 19-åring läst ”Sex and the Single Girl”. Den gången bodde hon i en småstad, var gravid och både olycklig och utskämd men genom Brown fick hon mod att adoptera bort barnet, resa, lära sig språk, studera, göra karriär. ”Jag ska aldrig glömma det hopp du gav mig när jag trodde min värld hade störtat ihop.”

    Brown tog för givet att hennes läsare en vacker dag skulle träffa Den rätte. Mer radikala hållningar skildras i avhandling från Tema Genus i Linköping, Anna Adenijis Inte den typ som gifter sig? Feministiska samtal om äktenskapsmotstånd (Makadam, 357 s). Det är ett spännande arbete dels genom det populärkulturella material det inventerar – bland annat tv-serien ”Sex and the City” där Candace Bushnells alter ego Carrie får andnöd första gången hon provar en brudklänning – men också därför att det förnyar själva avhandlingsformen. Adeniji för in ett moment av kreativt skrivande och låter fem fiktiva kvinnor representera – och samtala om – äktenskapsmotståndets varianter: Sofia anlägger ett rättviseperspektiv och tar avstånd från äktenskapet som en juridisk institution som inte är tillgänglig för alla, Ronjas kritik är att äktenskapet är en patriarkal institution. Den liberalfeministiska Linda ser äktenskapet som ett hinder för individens frihet, bland annat genom att göra kärnfamiljen till norm, medan anarkisten Annica ser äktenskapet som en av statens kontrollmekanismer. Kiira är den mest utmanande av dem alla för hon avvisar också tvåsamhet, monogami, normativa föreställningar om mognad. Ett förhållande till en annan kvinna tog slut när denna blev svartsjuk på hennes andra partners: ”Och då tyckte hon det var okej för henne att säga: ’Men ge upp det, det är klart vi har ett monogamt förhållande för jag mår dåligt av en öppen relation.’ Och vad ska jag säga då? Det är klart att vi inte kan ha en relation som hon mår dåligt av. Samtidigt känns det jävligt jobbigt att det var liksom mer berättigat för henne att må dåligt av den öppna relationen än att jag mådde dåligt av att leva i ett monogamt förhållande.” För en Kiira – eller en Sofia – är en könsneutral äktenskapsbalk alltså ingen tillfredsställande lösning. Skickligt problematiserar Adeniji termer och begrepp som vi vant oss vid att ta för givna. Vad innebär det egentligen att leva ”under äktenskapsliknande förhållanden”? Varför är begreppet ”gift” privilegierat i förhållande till begreppet ”ogift” så att människor som aldrig önskat att gifta sig livet ut ändå kan definieras som ”ogifta”? Är inte ”ogift” i det här sammanhanget lika absurt som ”ogravid”?

    Feministiskt initiativ lade 2005 fram ett förslag till en ny samlevnadsbalk som skulle innebära att ”två eller flera personer som lever ihop och kan antas ha gemensam ekonomi och gemensamt ägande skall kunna ingå samlevnad.” Jag hörde till de otaliga som när det begav sig fann förslaget snurrigt men Adeniji har fått mig att inse att det ju inte handlar om uppmuntran till månggifte eller promiskuitet utan om att göra det juridiska stödet för människors samhörighet oberoende av om de över huvud taget har något sexuellt förhållande eller inte. I ”Sex and the City” är det vänskapen mellan kvinnor som är det egentliga huvudtemat – och väl också huvudorsaken till seriens väldiga popularitet: i medgång och motgång är de varandras familj. En samlevnadsbalk skulle ge större trygghet – och legitimet – åt vänner som väljer att leva tillsammans och därmed kanske åt vänskapen som sådan, vänskapen som mellanmänskligt – och samhälleligt – kitt. Som det är i dag kan män fortfarande närma sig en grupp kvinnor som är ute på krogen tillsammans och säga: ”Sitter ni här alldeles ensamma?”

    Merete Mazzarella
    Merete Mazzarella är professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet

    Annons
    Annons
    X

    Helen Gurley Brown, fotograferad 1964.

    Foto: AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X