Annons

Per F Broman:Simpsons rymmer djupt filosofiska frågeställningar

I en ny antologi belyser amerikanska filosofer tv-serien ”Simpsons” utifrån olika infallsvinklar: etiskt, estetiskt, feministiskt etcetera. Det mest lyckade bidraget behandlar ironin, vilken inbegriper även serien själv och dess skapare.

Publicerad
The Simpsons började sändas 1989.
The Simpsons började sändas 1989. Foto: AP/FOX

Under hela tolv års tid har den animerade amerikanska tv-serien ”Simpsons” roat och fascinerat en allt större publik. Serien är exceptionellt välgjord och kan uppskattas på en mängd olika plan av såväl gammal som ung. Jag har en svensk universitetskollega vars ritual är att bänka sig framför tv:n varje dag och se ett avsnitt tillsammans med sina 6- och 10-åriga barn. Man behöver alltså inte kunna engelska eller ens kunna läsa för att uppskatta serien.

De runt 260 avsnitten tål att ses åtskilliga gånger, det finns alltid nya detaljer att upptäcka. På ett plan är serien en parodi på amerikansk familjekomedi. Huvudpersonerna är de fem medlemmarna av kärnfamiljen Simpson: pappa Homer, mamma Marge och barnen Bart, Lisa och Maggie. Det är en typisk arbetarfamilj där Homer arbetar på det lokala kärnkraftverket och Marge är hemmafru. De bor i Springfield, i en för tittaren okänd delstat i USA och skildras såväl i vardagliga situationer som i fantastiska äventyr.

Nu har tre av skribenterna från den uppmärksammade antologin ”Seinfeld and Philosophy” (recenserad under strecket den 5 juni 2000), William Irwin, Mark T Conard och Aeon J Skoble, sammanställt en ny antologi om ett populärkulturellt fenomen: The Simpsons and Philosophy. The D’oh! of Homer (Open Court, 303 s). Den senare boken är betydligt bättre. ”Simpsons” är tacksammare att skriva om. Rollgestalterna är mer mångfasetterade. Stereotyperna är mycket komplexa och intrigerna är mer komplicerade på ett sätt som bara är möjligt i det animerade mediet. Serien är full av satir, sarkasm, ironi och karikatyr vilket lämpar sig utmärkt för ett analytiskt förhållningssätt.

Annons

De arton texterna är mycket olika – även motsägelsefulla – och spänner från analytisk filosofi och moralfilosofi till estetik. Det finns även texter som knappast kan betecknas som filosofiska, utan som snarare tillhör kategorierna Cultural Studies och genusstudier. Den stora bredden och de paradoxala slutsatserna är ingen nackdel, de visar hur rik och fascinerande ”Simpsons” är. I förordet frågar redaktörerna hur många filosofer det tar för att skriva en bok om ”Simpsons”? Svaret är tjugo, men som de påpekar, det är ingenting jämfört med vad det tar att producera ett avsnitt av serien vilket kräver 300 personer under åtta månader, till en kostnad av 1,5 miljoner dollar.

Simpsons och Filosofi, hur går det ihop? En tecknad absurd serie kan uppenbarligen ge många uppslag till grundläggande praktisk-filosofiska resonemang utan att de måste krystas fram. Det visar David Vesseys pedagogiska och informativa artikel ”Hey-diddily-ho, Neighboreenos: Ned Flanders and Neighborly Love”. I ett avsnitt förlorar Marge och Homer vårdnaden om sina barn genom en serie tillfälligheter. Fosterfamilj blir i stället grannen, den religiösa familjen Flanders. När pappa Flanders, Ned, upptäcker att Simpsonbarnen inte är döpta tar han fram sitt ”dopkit” för nödsituationer och kör barnen till floden där han försöker (men misslyckas) att döpa dem. Vad är nu den filosofiska frågan? Den är helt enkelt om det är rätt att tvångsdöpa barnen. Resonemanget går så här: du ska älska din nästa såsom dig själv; du är således tvungen att rädda din nästas liv; likväl är du är tvungen att försöka rädda någons eviga liv; dopet är en förutsättning för evigt liv; du är därför tvungen att försöka döpa din nästa för att rädda det eviga livet.

Vessey relaterar frågan till Kant och visar att genom det kategoriska imperativet (”handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den bleve allmän lag”) blir det fel att tvångsdöpa barnen, oavsett om dopets konsekvenser är korrekta eller ej. Även om det verkar rimligt att rädda barnens eviga liv kan inte handlingen anses moralisk om den upphöjdes till allmän lag. Det kunde resultera i en återgång till korstågen. För Kant är människan autonom.

”Simpsons” belönar den uppmärksamme säger seriens skapare Matt Groening. Den är full av referenser till högkultur såväl som populärkultur. Det rör sig om mycket subtila detaljer såväl som övertydliga allusioner. Det finns ett speciellt skäl till referensrikedomen enligt Groening: ”En massa begåvade författare arbetar med programmet, hälften av dem Harvardsnubbar. Och studerar man semiotiken i ”Alice i Underlandet” eller tittar på varenda episod av ”Star Trek” så vet man att man måste få det att löna sig, och därför lägger man in en massa referenser till vad man än kommer att göra senare i livet”. I kapitlet ”The Simpsons and Allusion” av William Irwin och J R Lombardo finns det en imponerande (men långt ifrån komplett) förteckning över högoch populärkulturella referenser i serien, exempelvis till ”2001 – ett rymdäventyr”, ”Ben Hur”, ”Star Trek”, ”Lassie”, ”Flugornas herre” och ”Vredens druvor”. En rad verkliga personer förekommer också i serien, politiker, kändisar, konstnärer och vetenskapsmän (och ofta medverkar de verkliga personerna med sina röster).

I artikeln frågar författarna varför vi finner estetisk njutning i allusioner. Det enkla svaret är givet. Det är samma glädje vi kan uppleva när vi känner igen något bekant eller när vi kan svara rätt på 10 000-kronorsfrågan. I avsnittet ”A Streetcar Named Marge” (där huvudhistorien handlar om Springfields uppsättning av musikalen ”Linje Lusta”) placeras Maggie på ett daghem: ”Ayn Rand School for Tots”. Föreståndaren läser ”The Fountainhead Diet” och har en mycket sträng attityd till barnuppfostran. Rand-referensen förklarar på ett utstuderat sätt varför nappar är förbjudna.

Författaren och filosofen Ayn Rands (1905–1982) stora roman ”The Fountainhead” (Urkällan, 1943) är ett individualistiskt manifest. Inte ens en nappflaska eller en napp kan få utgöra en extern stimulans på vägen mot självförverkligande i ”Simpsons” version. När Marge berättar att Maggie tycker om en flaska varm mjölk före middagsluren svarar föreståndaren: ”Mrs Simpson, vet ni vad en baby säger när hon får tag i sin nappflaska?” Marge svarar: ”Baba?” ”Nej, inte alls – hon säger: Jag är en igel! Vad vi syftar till här är att utveckla den inre nappflaskan”. Allusionerna fortsätter när barnen senare återtar sina nappar till musiken från ”Den stora flykten”. En scen från ”Fåglarna” där barnen sitter tätt packade, sugande sina nappar får symbolisera kollektivets seger över Rands individualism. Episoden avslutas med Hitchcock som förbipasserande statist. Det låter kanske komplicerat, men i ”Simpsons” bryter allusionerna och citaten aldrig det narrativa flödet. Författarna påpekar mycket riktigt att det är en familjeserie som på något plan skall kunna förstås av alla.

Det finns andra skäl till att använda allusioner: berättandet kan få en extra dimension. Irwin och Lombardo hittar ett lysande exempel i episoden ”Colonel Homer”. Där blir Homer manager för countrysångerskan Lureen och passerar vid ett tillfälle en banjospelande pojke på en veranda som alluderar på filmen ”Den sista färden”. Allusionen blir ett raffinerat och effektivt dramaturgiskt sätt att beskriva miljön: en avig, regressiv plats. Publiken njuter av den oväntade referensen och frågar sig kanske om Homer så småningom kommer att ”skrika som en gris”.

Antologin ställer andra intressanta frågor. I ”The Function of Fiction: The Heuristic Value of Homer” argumenterar Jennifer McMahon för bildningsvärdet i serier som ”Simpsons”. Hon utgår från Martha Nussbaums bekanta argument att skönlitteratur kan vara lika viktigt som filosofi för att förstå världen. Nussbaum anser att vissa sanningar om mänskligt liv endast kan uttryckas i berättande och diktad form genom den identifikation som uppstår. Känslor är mycket betydelsefulla och hjälper oss att forma föreställningar om hur världen är beskaffad och vad som är viktigt i livet. Avsaknaden av känslor är det stora problemet med filosofiska texter som i stället betonar abstraktion och förnuft. Litteraturen är ett oumbärligt komplement till den traditionella filosofin genom att den ger praktisk moralisk kunskap.

McMahon modifierar Nussbaums tes och hävdar att utgångspunkten inte behöver vara de kanoniska romanerna. Det har hon rätt i, men problemet är att hennes argument om värdet av ”Simpsons” inte känns övertygande. Hon tycker att styrkan i ”Simpsons” ligger i den vardagliga miljön som förenklar identifikationen med rollfigurerna. Humorn är också viktig därför att man genom humor kan avdramatisera känsliga ämnen som äktenskapskriser och sexuell identitet. Men jag förstår inte vad som därmed skiljer ”Simpsons” från ”Våra värsta år”, en serie som också driver med den ideala föreställningen om kärnfamiljen. Hennes argument klingar i stället simpsonskt ironiskt och ekar Crusty the Clown (Ronald McDonald-karikatyren och en av de återkommande figurerna i ”Simpsons”). Han har just fått kritik för att ”Itchy and Scratchy” (den tecknade serien, en parodi på ”Tom och Jerry”, som barnen i Springfield tittar på) saknar utbildningsvärde, och utbrister: ”Nej hör ni, vad är det de inte lär sig? Lita inte på möss, katter är gjorda av glas...”

Jag anser att Carl Mathesons läsning i sin ”The Simpsons, Hyper-irony, and the Meaning of Life” är den mest lyckade. Han hävdar att serien är ”hyperironisk”. Humorn i ”Simpsons” utgår från en kall världsvanhet som förutsätter en hög bildningsnivå snarare än från en delad kulturell gemenskap. Visserligen bygger mycket humor på att göra sig lustig på någon annans bekostnad, men i tv:s tidigare historia har den typen av humor haft ett gott ändamål, som kritik av totalitära system, exempelvis i ”Mash”. Matheson frågar sig om det över huvud taget finns ett moraliskt budskap i ”Simpsons”, och att därmed humorn skulle ha ett (gott) syfte. Mathesons tes är klar (även om det finns episoder som motsäger den): det finns inget budskap. Ingenting tycks bli bättre i Springfield: politikerna är ständigt korrupta, Springfields egen miljardär Mr Burns ser alltid till sitt eget bästa. På ytan finns det dock ett budskap: de traditionella familjevärdena tycks alltid vinna. Det spelar ingen roll hur många äktenskapskriser Marge och Homer genomgår, kärnfamiljen består även om det ofta finns en ironisk vändning i det lyckliga slutet.

Men här når vi kärnan i begreppet hyperironi: alla moraliska ståndpunkter blir så småningom motsagda i serien. Allt och alla kan bli föremål för ironin: sociala och etniska grupper, könsroller och sexuella läggningar – ingen går fri och därmed finns det inget budskap. Inte ens författarna går fria från ironin i serien, utan framträder ibland och ger ett metaperspektiv på ”Simpsons”.

Tekniken att förneka den egna positionen ligger så djupt rotad i seriens koncept att den även motsäger sin egen cynism genom de lyckliga stunder som akildras. Matheson hävdar i stället att de få lyckliga momenten i ”Simpsons” finns där som dramaturgiska andningspauser, som ett sätt för tittaren att orka med all humor. Jag tror han har rätt, men han och ingen annan av författarna har uppmärksammat den oväntade konsekvensen av det hyperironiska förhållningssättet och av alla allusioner: det är inte bara verkligheten som påverkar hur vi ser på dikten, utan dikten – ”Simpsons” – påverkar verkligheten. ”Simpsons” har berikat det engelska språket med uttryck och förvrängda ordspråk (till exempel Homers bortförklaring ”Det krävs två för att ljuga – en som ljuger och en som hör på”).

Men ”Simpsons” har gjort mer än så. Genom alla ironiska allusioner kan modellen genom vilken vi betraktar världen ändras. Jag har upplevt så många situationer genom simpsonska glasögon; i ”Simpsons” har jag sett amerikanska tv-serier, filmer och reklaminslag innan jag sett förlagorna. Detsamma gäller samhället i stort, exempelvis beträffande utbildningssystem och socialt liv. Jag har således sett den ironiska kopian innan jag sett originalet – och därmed blir även förlagan ironisk. Vad kan det medföra för tittare som växt upp med ”Simpsons”? Utan tvekan ett hyperironiskt perspektiv, inte bara på tv-underhållning utan även på världen.

Per F Broman
Per F Broman är assistant professor i musikteori vid Butler University, Indianapolis

Annons
Annons

The Simpsons började sändas 1989.

Foto: AP/FOX Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons