X
Annons
X
Recension

Sima Bina Sima Bina får allt att samverka till låtarnas bästa

Det är andra kvällen på Kista folkmusikfestival, Ale Möller har just spelat i Kulturhusets hörsal och det är dags för en favorit i repris. Lokalen är fullsatt när den iranska folksångerskan Sima Bina kommer in på scen, och det märks på publiken att det är en välkommen återkomst.

Den glittrande klädda Bina har ett fyramannaband med sig på turnén, en oudspelare, en slagverkare, en på stråkinstrumentet kamancheh och en på något som kan vara en setar. Bandet och Bina kommer att bli sittande på de uppbyggda divanerna under hela konserten och som mest vagga lite med överkropparna. Rörligheten, för det kommer att visa sig att den definitivt finns där, hittar man någon annanstans. Inte i musikvalet. Det är ganska likartat och bygger på vad Bina har letat upp under den tid hon ägnat åt att utforska och bevara den traditionella musiken i hemprovinsen Khorasan, i nordöstra Iran. Däremot har hon ­sedan revolutionen mest spelat utanför hemlandet. I en intervju i SvD berättade hon nyss att hon kan uppträda där, men inte vill, eftersom hon då bara tillåts ha en kvinnlig publik.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X