Annons

Sten Selander:Sillanpää

|Ursprungligen publicerad Under strecket i SvD den 11 november 1939|

Under strecket
Publicerad

Sedan Selma Lagerlöf hedrades med den förnämsta av alla litterära utmärkelser, har väl ingen nobelpristagare hälsats med sådan uppriktig glädje av hela Sveriges folk som Sillanpää. Utanför Norden, där man inte i samma grad som här lärt sig känna och hålla av hans diktning, kommer Akademiens beslut förmodligen delvis att tydas som en demonstration av svenska sympatier för Finland. Det är ju troligt att de aderton förutsett en dylik tolkning och alltså inte har något nämnvärt att invända mot den. Men samtidigt kan de med det bästa samvete tillbakavisa en eventuell beskyllning för att ha låtit icke litterära och alltså i viss mån ovidkommande synpunkter bestämma sitt val. Ingen som känner Sillanpääs alstring kan ett ögonblick tveka om att han tillhör de nobelpristagare som verkligen förtjänat att lagerkrönas inför all världen.

Nästan varje rad Sillanpää skrivit präglas av samma egenartade och sällsynt konstanta personlighet. Under de tjugotre år som förflutit sedan han gav ut sin debutroman ”Livet och solen” har han publicerat gott och väl ett dussin böcker. Några av dem, som ”Det fromma eländet”, ”Silja” och ”Sommarnatten”, är utomordentliga konstverk; andra når inte fullt samma höga nivå. Men den diktarprofil som stiger fram ur orden är märkvärdigt oförändrad från den första boken till den sista. I några av hans tidigaste skisser eller prosapoem – man kan bruka båda orden – dränktes verklighetsiakttagelsen i en dimma av vag lyrik. Men eljest var Sillanpää redan från början så färdig både som människa och som konstnär, att han aldrig egentligen behövde söka efter den väg som var hans och ingen annans. Hans berättelsers grundton har alltid varit en lyrisk realism eller – som en av hans landsmän uttryckt det – en biologiskt betonad romantik. De har alltid andats ut samma andakt inför livet och samma hjärtats rena godhet; föreningen av lugnt humoristisk klokhet och besjälad poesi har ständigt funnits där, även om den med åren framträtt med större tydlighet. Och endast detaljer, inte huvuddragen har ändrats i den bild av diktaren, man sett för sina inre ögon: en stor, stark, lite tung karl, som står stadigt på marken i sina finska näbbstövlar, men samtidigt rör vid allt värnlöst och ömtåligt – blommor och barn och människosjälar – med den ömma varsamhet man ofta möter just hos dylika kraftgestalter.

Annons
Annons
Annons