Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Shunga – allt du behöver veta om sex

(uppdaterad)

Den erotiska japanska konst som kallas shunga innehåller mycket explicita bilder som kan likna pornografi. En stor utställning på British Museum lyfter fram denna kontroversiella konstart.

Affischbilden till British Museums utställning.
Affischbilden till British Museums utställning.

När Östasiatiska museet i Stockholm 2004 öppnade på nytt efter renovering skedde det med utställningen ”Från Hokusai till Dragon ball”. Den handlade om manga, japanska serier, och deras rötter i japansk populärkultur. Jag var ansvarig för den historiska delen. Museipersonalen och jag diskuterade länge hur vi skulle göra med några shunga i museets ägo. Shunga är mycket explicita erotiska träsnitt. Till slut bestämde vi att visa dem men i ett avskärmat hörn.

På British Museum hyser man inga sådana betänkligheter. Just nu pågår där den största utställningen någonsin av shunga: ”Shunga, sex and pleasure in Japanese art”. Affischbilden föreställer en man och en kvinna i en lidelsefull kyss. Det är dock ett intet mot de träsnitt som visas i det ärevördiga museets salar, liksom i den praktfulla katalogen med samma namn. Denna är på över 500 sidor, fylld av färgrika illustrationer och djuplodande essäer. Det torde vara den mest omfattande presentation av ämnet som gjorts på något språk, inklusive japanska, av skäl som jag återkommer till. Samtidigt är den en introduktion till ett nytt forskningsfält inom japansk konst med betydelse också för studiet av japonism, den västerländska förtjusningen i japansk konst i slutet av 1800-talet som påverkade så många konstnärer.

Att enbart betrakta bilderna är en egendomlig upplevelse. Vid en första anblick skulle säkert många uppfatta dem som ren och skär porr. De föreställer män och kvinnor, ibland en man och flera kvinnor, ibland en man och en kvinna som har samlag medan en tredje kvinna, ibland till och med ett barn, ser på. Två män kan också förekomma eller en man som tjuvkikar på ett par, kanske en bedragen make. Genitalierna är extremt detaljerat avbildade mitt i akten. Det fanns speciella instruktionsböcker om detta för konstnärer.

Annons
X

I själva verket skulle man kunna säga att just denna nästan kliniska beskrivning gör att det inte blir pornografi. Ser man närmare på bilderna i övrigt lägger man märke till mycket som gör att shunga, ”vårbilder”, är helt
sui generis, i sitt eget slag.

Man kan börja med British Museums affischbild av det kyssande paret. Deras ögon är slutna, deras ansikten avslappnade. Hon håller handen lätt under hans haka, som för att kittla honom, och han leker med tungan på hennes läppar. De njuter. Båda njuter. Just njutning, både för mannen och kvinnan, är det övervägande intrycket av de flesta shunga. Ibland är vällusten så stor att tårna krullar sig på kontrahenterna.

I en essä av Hayakawa Monta framhålls att enligt den ursprungliga japanska tron, shinto, är sexualiteten nyckeln till Japans ursprung. Den är inte syndig, tvärtom. De två gudarna Isanami och Isanagi ”förenade sig” och resultatet blev den kejserliga ättens mytiska anmoder, solgudinnan Amaterasu: ”Sex ses som källan till fertilitet, skapelse och äktenskaplig harmoni.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Under Tokugawatiden (1600–1868) rådde en sträng moraluppfattning med ursprung i en gren av konfucianismen, neokonfucianismen. Samhället var uppdelat i fyra klasser och varje människa hade stränga regler att följa. Det var ett hierarkiskt samhälle där inte minst kvinnorna måste underkasta sig, i deras fall fader, make och broder. Buddismen, som också hade inflytande över människors liv, såg köttslig lust som något ont. Men shinto, som alltid fortlevt åtminstone som folktro, har alltså en helt annan uppfattning. Det är en av förklaringarna till att shunga kunde bli så populär.

    Det fanns också andra orsaker. Årstidsordet vår, som i
    shunga, vårbilder, används om sex i olika sammanhang. Men ett annat ord för dessa träsnitt är warai-e, bilder att skratta åt. Ett syfte var att locka till avslappning, till njutning och till skratt. Många av bilderna är roliga genom att till exempel visa par i alltför komplicerade ställningar. En senryu, ett slags skämtsam haiku, varnade: ”Upphetsade/härmar shunga/gör sig illa.”

    En del shunga var trots det faktiskt instruktionsböcker. Utgåvor med tolv bilder, en för varje månad, fanns i varje brudkista som en lärobok inför äktenskapet. Men dessa bilder sades också ha varit lyckobringande för samurajer på väg ut i strid före den fridfulla Tokugawatiden. Man trodde till och med att de skyddade mot brand.

    Shunga avslöjar mycket om samhället och kulturen. Tokugawasamhället har ofta beskrivits som diktatoriskt. Shoguns spioner rörde sig överallt. Grannar och släktingar fick hålla uppsikt över varandra med risk för att annars kollektivt bestraffas. Samurajerna var det högsta samhällsskiktet, medan adel, munkar och nunnor samt förstås prostituerade och underhållare av olika slag stod helt utanför andras gemenskap. Men studiet av shunga visar vilka starka underströmmar av självständighet och protestanda det fanns och hur människor kringgick olika sorters begränsningar. Det gällde framför allt den nya samhällsklassen
    chonin, stadsbor som handelsmän och hantverkare, inte minst förstås i miljonmetropolen Edo (Tokyo), shoguns maktcentrum.

    Här växte fram en helt ny, otämjd kultur i form av praktfull kabukiteater, lättläst litteratur om romanser och brott, träsnitt av berömda platser och spännande händelser samt nöjen av många slag. Skådespelare, författare och konstnärer blev berömda och omsvärmade. I den andan frodades också shunga oberoende av att myndigheterna gång efter annan ingrep med censur. En del shungakonstnärer åtalades och fängslades, deras verk brändes och de tystnade för en tid. Men snart var de tillbaka igen.

    Alla de berömda träsnittskonstnärerna och många andra skapade shunga. En av de allra främsta, Kitagawa Utamaro, utgav tre stora shungaverk. Det mest beundrade är ”Utamakura” (Sånger vid kudden) år 1788. Det sägs att han inte bara förmedlar en psykologisk tolkning av de avbildade utan också introducerar ”nymodigheter och variation” så att betraktaren aldrig tröttnar.

    Det finns inte mindre än åtta olika sorters shunga: de som visar högaktning för den sexuella akten, de livliga, härliga beskrivningarna, de sensuella, de humoristiska, några som beskriver sex med inslag av våldtäkt, sadism och rentav nekrofili, vanliga människors sexuella möten och slutligen parodier på klassisk litteratur, till exempel romanen ”Berättelsen om Genji” från 1000-talet, omarbetad med sex som huvudtema.

    Den forskning som nu har tagit fart frågar bland annat hur stor spridning dessa bilder hade, vem som tittade på dem och i vilka sammanhang. Ska man döma av de chockerade kommentarerna från några av de första västerlänningar som fick möjlighet att komma till Japan under andra hälften av 1800-talet ansågs det inte alls skamligt att äga shunga, inte heller att visa dem. Det föreföll helt accepterat att, som en artighet till en hedrad gäst, ta fram shunga. Det kunde dessutom göras tillsammans med hustrun utan beskärmande. Inte alla blev chockerade. Edmond de Goncourt, instiftare av det största franska litteraturpriset, kommenterade:

    ”Häromdagen köpte jag några album med japanska oanständigheter. De är ljuvliga, roande och charmerande. Jag anser dem vara bortom oanständighet /…/ så att säga ett de genitala delarnas landskap.”

    Shunga innehåller emellertid mer än samlag. Omgivningarna är ofta mycket detaljerade med interiörer som är intressanta för andra än sexologer, som vanliga människors hem men också bordellkvarteren. De förmedlar dessutom inte sällan gåtor och metaforer som kan tolkas som förtäckt politisk satir och förbjuden kritik. I en av Utamaros shungaserier till exempel sitter en kvinna med sin älskare och beklagar sig högljutt över sin man som hon vill skiljas från. Mannen själv sitter gömd under bordet och tjuvlyssnar. Eftersom bordsdukens mönster består av stockrosor, vilka utgjorde Tokugawaklanens vapen, kan hennes klagan uppfattas som opposition mot shogunätten.

    Texterna som är inlagda i shunga ger en ännu mer levande bild av samhället än vanliga källor. En del motsvarar mangans pratbubblor av i dag. Tack vare dem förstår man också att även kvinnan fick ha nöje av sex och att kärlekslivet kunde vara mycket jämställt. Det är dessutom ofta hennes kommentarer som är både pådrivande och roliga. I kombination med vetskapen att shunga ingick i brudkistor får man en delvis annan bild av kvinnans ställning än den som forskning så ofta utgått från, nämligen neokonfucianska texter som ”Onna Daigaku”, en bok om kvinnans plats i familj och samhälle, vars föreskrifter alla flickor skulle följa.

    Det rådde stor skillnad mellan ytan och underströmmarna i det japanska samhället. Under flera perioder förbjöds visserligen shunga, men de producerades, såldes och lånades flitigt ut i alla fall. Censuren i sig ledde till satir i form av shunga om otillbörliga förbindelser och andra anspelningar som troligen var lättförstådda.

    Åren 1650–1900 publicerades åtminstone 2000 shungatitlar samt ett okänt antal målningar. När Japan under andra hälften av 1800-talet beslutade att lära från Väst och man förstod att erotisk konst som shunga inte var comme-il-faut där utfärdades strängare förbud. Dessa skärptes efter segern i rysk-japanska kriget 1905 när Japan blev en respekterad internationell makt. I brudkistorna fanns shunga kvar, men efter förlusten i andra världskriget och under den amerikanska ockupationen 1945–1952 sågs shunga som otillbörlig. 1960 inleddes till och med en 13 år lång rättegång rörande en shungasamling av den store 1800-talskonstnären Utagawa Kunisada.

    När shunga ändå publicerades var de hårt censurerade. Liksom på pinuppor i Playboy blev allt könshår på shunga övermålat för hand av censorer med motiveringen ”för beskydd av minderåriga”. Det väckte därför sensation 1991 när en praktbok med ocensurerade nakenfoton av den unga fotomodellen Rie Miyazawa, sedermera hustru till en berömd sumobrottare, publicerades. Sedan lättades förhållandena för shungaforskning.

    Trots det är British Museums utställning alltså unik. Det har nämligen ännu inte hållits någon sådan shungautställning i Japan. I katalogen understryks vilken spännande fortsatt forskning om shunga vi kan vänta oss ”när en gång shungas ställning normaliseras i Japan”.

    **Monica Braw
    **
    Fil dr i japansk historia och författare. Hennes senaste bok är ”Japanska kvinnor under tusen år. Nio porträtt” (Atlantis 2013).

    Annons

    Affischbilden till British Museums utställning.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X