X
Annons
X

Anthony Burgess: Sherlock Holmes – ett trepiporsproblem

Läs mer om Streckare från 100 år

Skall den i år hundraårsjubilerande Sherlock Holmes räknas till finlitteraturen eller den rena underhållningen? Doktor Watsons banala prosa fjärmar texterna från det litterära, samtidigt som den på estetiskt effektfullt sätt kontrasterar mot Holmes briljans. En viktig ledtråd till hans logiska tänkande är Arthur Conan Doyles jesuitiska uppfostran.

Anthony Burgess (1917–1993).
Anthony Burgess (1917–1993). Foto: IBL

Vi firar i år hundraårsminnet av utgivningen av "En studie i rött", där Sherlock Holmes först framträdde för världen. Specialister på vad Gore Vidal kallar "quality lit", finlitteratur, må ha sina dubier om detta firande. Sir Arthur Conan Doyle blev visserligen adlad för de tjänster han gjorde litteraturen, men någon ingående akademisk uppmärksamhet har han aldrig ansetts värdig. Vad jag vet finns det inga universitetskurser i detektivlitteratur, även om de franska strukturalisterna har skänkt Dame Agatha Christie sin tribut. I framlidne Roland Barthes bok om skriftens nollpunkt förekommer hennes namn oftare i personregistret än Shakespeares eller Racines.

Att studera Conan Doyle är emellertid att möta en kvalificerad författare som det vore orättvist att beteckna enbart som skaparen av världens främste privatdeckare. Hans roman "Micah Clarke" ses av somliga som den finaste historiska romanen efter Walter Scott, och "The White Company" är en precist gestaltad berättelse om medeltida riddarliv vars åldrande hjälte tål att jämföras med Don Quijote. Han skrev också science fiction av hög kvalitet. Men någon Henry James eller Joseph Conrad, eller ens H G Wells, är han ju inte.

Sanningen är antagligen att våra estetiska måttstockar inte är tillämpliga på Conan Doyle, liksom inte heller på – brant fallande skala – Rudyard Kipling, Rider Haggard, Stephen King och Harold Robbins. Det går en gräns mellan det som är subtilt och mångtydigt nog att förtjäna ett ingående studium och det som bara är bra läsning. Leslie Fiedler påminner i "What Was Literature?" om att våra litterära normer har mera med augustinsk puritanism än med en saftig skepparhistorias skamlöshet att göra. Är en bok svårläst bör den vara bra.

Annons
X

Ställer den upp en komplicerad moralisk ekvation bör den vara ännu bättre. Har den en mångfald undertexter och ett helt symbolbatteri är den givet stoff för avhandlingar. Att vara en enkel underhållare räcker inte. Och ändå är det långt svårare att underhålla än att upplysa.

Våra litterära kriteriers rigiditet beror i hög grad på T S Eliot, en New England-puritan som gjorde det brottsligt att läsa Shelley eller Swinburne. Sann litteratur skapar man genom att blicka in såväl i hjärtat som i hjärnbarken och i matsmältningsapparaten, tycktes han hävda. Eliot borde alltså vara anti-Doylismens farfar, men ändå älskade han Sherlock Holmesberättelserna. Hans änka har sagt mig att han brukade läsa dem högt medan hon stoppade hans strumpor.

Denna artikel var införd i SvD den 18 januari 1987.

En gång tänkte Eliot rentav skriva en studie i detektivromanen, men det blev aldrig av: den litterära elitismen kom i vägen. Han gjorde en tveksam ansats till att göra Kipling respektabel genom att antologisera hans dikter och förklara att han inte var poet men "en stor versförfattare". Dock kunde han aldrig få det rena nöje en stor underhållare skänker att gå ihop med den modifiering av sensibiliteten som han krävde av en stor diktare.

I sitt drama "Mordet i katedralen" har Eliot en dialog där flera gåtfulla rader är hämtade ur den minst populära av Sherlock Holmes-berättelserna, "The Musgrave Ritual", helt utan angivande av källa. Det är intressant att jämföra detta med vad Umberto Eco gör i "Rosens namn", en roman som har blivit kallad stor litteratur fast den är föga mer än en listig överflyttning av Sherlock Holmes och hans naive assistent. Seriösa författare är uppenbarligen förbjudna att ta Conan Doyle på allvar, men det är tillåtet för dem att stjäla av honom. Sällsamt nog har Eco emellertid genom att flytta Sherlock Holmes från det viktorianska London till en medeltida italiensk miljö bidragit till att stimulera intresset för Conan Doyles religiösa bakgrund och hur den hänger samman med hans märkligaste skapelse.

I sin fina bok "The Quest for Sherlock Holmes" har Owen Dudley Edwards för första gången avslöjat att Holmes skapares fullständiga namn var Arthur Ignatius Conan Doyle. Ignatius hette han efter jesuitordens grundare Ignatius Loyola. Hans börd var skotsk, hans härstamning irländsk-katolsk och hans skolgång helt jesuitisk. Hans farfar John Doyle var en katolsk gentleman som blev en fantasifull politisk tecknare. Fadern Charles Doyle var också bildkonstnär, fast en misslyckad sådan. Han illustrerade sonens första Holmesnovell och avbildade sig själv, mild, skäggprydd, drömsk och föga höklik, som spårhunden vilken inspekterar sina Baker Street Irregulars. Charles Doyle fördunklade sitt skarpa öga med dryckenskap, och i sonens berättelser är det alkoholen som är den stora fienden – opium eller kokain kan tolereras.

Modern höll hjältemodigt samman familjen, och för Conan Doyle var alla kvinnor hjältinnor. Något kvinnoförakt finns inte i hans böcker, fast den enda figur som lyckas besegra Holmes är en kvinna, Irene Adler, vilket inte framkallar så mycket bitterhet som en motvillig dyrkan.

Unge Arthur gick på Stonyhurst College i Lancashire, ett grevskap som motstått Henrik VIII:s reformation och förblivit katolskt. Stonyhurst var en skola för den katolska aristokratin, och skotten Conan Doyle fick ett kyligt mottagande: han måste uppvisa exceptionella talanger eller dygder för att bli accepterad, han måste bli en sorts Holmes.

Granskar vi Baskerville Halls arkitektur finner vi att den har Stonyhurst som modell. Namnet Holmes kom kanske från den lysande Oliver Wendell Holmes, men Sherlock kom från en viss Patrick Sherlock – den trögaste av Arthurs alla kamrater på Stonyhurst. Där fanns två Moriarty, John Francis och Michael, som båda vann skolans matematikpris. Man erinrar sig att den ondskefulle professorn vid tjugoett års ålder skrev "en uppsats om binomialteoremet som väckte europeisk uppmärksamhet". En av Arthurs lärare var fader Gerard Manley Hopkins, jesuit och poet, av vars namn vi anar ett eko i inspektör Stanley Hopkins.

Sherlock Holmes strängt logiska tänkande är såvitt jag förstår präglat av det jesuitiska Stonyhurst. Ingen brittisk protestant skulle dra den sortens slutledningar. Man kan emellertid lägga till ett stänk Edinburghkalvinism och den diagnostiska träningen hos den läkare Conan Doyle blev.

Det säkra grepp om materiella detaljer som den medicinska utbildningen gav Conan Doyle finner man också i jesuitpatern Hopkins dikter. Hopkins sökte alltid "inre landskap" som en sorts Holmesaktig ledtråd till Guds universum. Det kan sägas att Holmesberättelserna är överdrivet fysiska, besatta av den materiella världen. Längre fram i livet kom Conan Doyle, som lämnade kyrkan på grund av sin avsky för präster ("The White Company" kan vara våldsamt antiklerikalisk, vilket är mycket katolskt), att modifiera den simpla materialismen genom sin tro på spiritualismen. Det skulle kunna kallas en sorts katolskt kätteri. I Holmesberättelserna är det aldrig någon som går i anglikansk gudstjänst.

Jag erkänner att detta forskande efter jesuitiska rötter hos Sherlock Holmes kan överdrivas, men sätter man på honom en präst- eller munkdräkt som Umberto Eco har gjort verkar den inte egendomligare än jägarhatten och den övriga mundering som skulle passa bättre i de skotska högländerna än i det propra London. Chestertons Fader Brown är en logisk variant av den världslige spårhunden. Den tjocke lille prästen, och för den delen också Simenons Maigret, oroar sig emellertid för missdådarnas själar medan det hos Holmes finns en kyla som utesluter värderingar och överdriver logikens betydelse.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

I "De fyras tecken" säger han till Watson: "Detektivarbetet är, eller borde vara, en exakt vetenskap och bör behandlas på samma kyligt lidelsefria sätt. Du har försökt ge det en nyans av romantik, vilket får ungefär samma verkan som om man placerade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euklides femte sats."

Kan vi älska en sådan person? Frågan borde föregås av en annan: kan en sådan person existera? Svaret är nej, och det gäller också Hamlet, Falstaff och Kung Lear. Sådana gestalter representerar en groteskt uppförstorad aspekt på idealmänniskan – dock inte idealisk i betydelsen åtråvärd. Litteraturen är sådana vidunders plats, vi vill inte ha dem i det verkliga livet. Vi befinner oss alla i doktor Watsons belägenhet: okunniga och tämligen enfaldiga – men få av oss eftersträvar Watsons ödmjukhet. Watson är Holmes Boswell, och sannolikt är det den kyska banaliteten i hans prosa som hindrar berättelserna från att bli litteratur, vilket anses förutsätta estetiskt bruk av språket.

Samtidigt kan kontrasten mellan denna trubbighet och Holmes briljanta skärpa kallas en estetisk nödvändighet, vilket innebär att vi likväl måste börja betrakta berättelserna som litteratur. Conan Doyle är smart och vet exakt vad han sysslar med. Det faktum att vi kan läsa om berättelserna gång på gång är en tribut till den litterära skickligheten.

Vi minns sällan intrigen i dess helhet: det är som om Watsons prosa vore ett bedövningsmedel. Vad vi minns, fast vi inte alltid har sammanhanget klart för oss, är Holmes formuleringar: "Det har länge varit ett axiom för mig att småsakerna är de ojämförligt viktigaste"; "Det är ett kapitalt misstag att teoretisera innan man har klara fakta"; "'Utomordentligt’ utbrast jag. 'Elementärt’, sade han; "Vi har ännu inte mött vårt Waterloo, Watson, men delta är vårt Marengo"…

Sherlock Holmes är mer osannolik än orimlig och kan därför göra anspråk på att existera. När jag besöker London bor jag ibland på Sherlock Holmes Hotel, givetvis på Baker Street, och äter frukost i Ristorante Moriarti. För någon månad sedan inträdde en fullt nykter hotellgäst i Dr Watson Bar med krökt pipa och Sherlock Holmes-mundering. Ingen annan gestalt i vår litteratur har på samma sätt övertagit en plats och övertygat allmänheten om sin historiska existens.

Men vi gör inte Conan Doyle full rättvisa genom att enbart studera hans främsta skapelse på hundraårsdagen av "En studie i rött". Den romanen är klenare än många holmesianer vill föreställa sig. Sin teknik i novellerna i Strand Magazine fulländade Doyle först efter att ha skrivit sin fina historiska roman "Micah Clarke".

"Micah Clarke" är ett vackert exempel på historiskt detektivarbete och banar väg för Holmes metodologi. Kulturell medvetenhet är lika nödvändig för återskaparen av en historisk situation som för utredaren av en kriminalgåta. Att läsa eller läsa om denna roman är i mitt tycke en nyttig upptakt till en omläsning av hela Sherlock Holmes-verket och bästa sättet att fira detta jubileum. Vad ett mera offentligt firande angår kommer jag med intresse att ta del av vad våra universitetsinstitutioner för den engelska litteraturen tänker göra. Klämda mellan finlitteraturens pretentioner och vad som bara är bra läsning (bara, jo jag tackar) står de inför ett nätt litet problem. Ett trepiporsproblem. allra minst.

Översättning: Caj Lundgren.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Anthony Burgess (1917–1993).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 18 januari 1987.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X