Annons
Recension

I can’t imagineShelby Lynne har hittat sin stil

Under strecket
Publicerad

Nej, det här är inget renodlat soulalbum. Och Shelby Lynne är ingen renodlad soulsångerska. Men det finns så mycket gammal god sydstatssoul i den amerikanska singersongwriterns röst och låtskriveri att jag ändå fastnar för soul som genre. Hur ska man annars rubricera de underbart avspända Muscle Shoals-vibbarna i albumets tre första och bästa spår, ”Paper van Gogh”, ”Back door front porch” och ”Sold the devil (sunshine)”. Resten av albumet är mer att betrakta som americana, med en lite rockigare utvikning i ”Down here” och ganska renodlad country i det fina avslutningsspåret ”I can’t imagine”, där Ben Peelers pedel steel sätter den rätta sentimentala stämningen.

Shelby Lynne är en genuint cool artist, det syns inte minst på omslaget där hon skalar ett äpple med en sorts ”jag bryr mig inte”-attityd. Efter sina fifteen minutes of fame med ”Your lies” 1999 har hon vinglat lite hit och dit, vilket inte behöver vara en dålig grej. Men det känns som om hon med de senaste fyra albumen (inkluderande en lysande julskiva) har hittat en egen stabil plats i musikindustrin där hon kan fungera.

Annons
Annons
Annons