Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Shariapoliserna måste få moteld

Årets kanske viktigaste svenska bok publicerades i den gångna veckan och presenterades i samband med politikerveckan i Almedalen.

I ”Min Jihad – jakten på liberal islam” (Fri Tanke förlag) beskriver den från Irak invandrade läraren, debattören och muslimen Hanna Gadban sin högst personliga kamp mot religiöst förtryck, patriarkala strukturer samt klan- och hederskulturellt betingade normsystem i Sverige.

Med språklig precision, logisk stringens och tydlig pedagogisk framställning illustrerar Gadban hur primärt unga muslimska kvinnor får sina friheter beskurna av veritabla shariapoliser i svenska förorter. Hon beskriver också hur undfallande och överslätande den svenska offentligheten agerar gentemot dessa frihetsinskränkningar, samt hur de debattörer som protesterar mot förtrycket förföljs och mobbas, inte sällan utpekade som rasister eller islamofober. Här finns berättelser som exempelvis den socialdemokratiska före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul, eller den nu aktuella vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, säkerligen kan känna igen sig i. För Gadban har offentligheten också haft ett högt pris, vilket inte minst syntes i graden av polisbevakning på hennes seminarium i Almedalen.

Annons
X

”Min Jihad” är inte bara en personlig uppgörelse. Den är angelägnare än så. Gadban pekar på två områden där det offentliga aktivt stödjer de krafter som representerar en rigid religionstolkning och på så sätt motarbetar de muslimer som har en mer liberal, privatreligiös tro och sekulär livsstil.

Några av de större muslimska förbunden, såsom paraplyorganisationerna Islamiska Förbundet i Sverige och Sveriges Unga Muslimer, kan betraktas som svenska avknoppningar av Muslimska Brödraskapet. Samma organisationer, som fastän de åtnjuter en hög grad av förtroende bland svenska muslimer knappast kan sägas representera alla, har givits en närmast monopolliknande ställning när det gäller att föra muslimers talan.

Kanske är detta en naturlig följd av de korporativistiska inslagen i Föreningssverige, som alltid uppmuntrar organisering. Icke desto mindre kan det vara värt att begrunda att detta ger idealiska förutsättningar för Brödraskapets strategi att vara verksamma i alla samhällets nivåer.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På partinivå har deltagandet välkomnats. Det har dock uppstått några krockar. Omar Mustafa, ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige, blev borttvingad från sin plats som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Mahmoud Aldebe, tidigare ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, tvangs avsäga sig sin riksdagskandidatur för Centerpartiet.

    I andra fall har det varit relativt friktionsfritt. Exempelvis satt Abdirizak Waberi, vice president för vad experter som Lorenzo Vidino anser vara Brödraskapets europeiska centralorganisation, Federation of Islamic Organisations in Europe, som riksdagsledamot för Moderaterna i en mandatperiod utan att det ledde till några större interna konflikter, så vitt känt.

    Även gentemot den mer ungdomliga men strängt salafitiska gatumissionerande Dawah-rörelsen agerar det offentliga uppmuntrande, trots att den utgör ideologisk grogrund för dem som strävar efter martyrskap i Syrien och Irak. Gadban presenterar solid bevisning för de direkta kopplingarna mellan Dawah-rörelsen och jihadresenärerna.

    För läsaren framstår det som obegripligt att den extrema organisationen Sveriges Förenade Muslimer så sent som i våras beviljades 300 000 kronor i statsbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

    Hanna Gadban är ett starkt exempel på liberal muslimsk feminism. Jo, en sådan finns, och det är den som förtjänar vårt stöd, och inte reaktionärerna.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X