Annons
X
Annons
X
Scen
Krönika

Lars Ring: Shakespeare var den förste hippien

Ring i örat, långt hår - var Shakespeare rent av den förste hippien?
Ring i örat, långt hår - var Shakespeare rent av den förste hippien? Foto: GL Archive / IBL

Ljuskronor hissas ner från taket och man tänder ljusen, ett efter ett. In på scenen träder aktörer som under några timmar knyter ett band mellan århundraden. Då och nu: lister, laster och lustar eller kärlek, konspirationer och krig. Tiden är ingenting. Fyra århundraden lägger en extra dimension av poesi och distanseringseffekt till språket. Alla genrer blandas, ingenting är för högt eller för lågt. Att skratta åt, att gråta inför.

Den elisabetanska scenen är urbilden och födelseplatsen för den moderna teatern. Det går alltid en ilning av förväntan genom mig då jag går in på Sam Wanamaker Playhouse - den inomhusvariant av en engelsk 1600-talsteater man byggt bredvid The Globe, den fullskaliga kopian av en elisabetansk teater vid Themsen.

Annons
X

Winter Noir kallar man inomhussäsongen. Man ger nu ”The white devil” av John Webster, 1580-1634. Stycket är en så kallad hämndtragedi som blev mycket populär på 1600-talet. Just ”The white devil” vimlar av intriger och systematiska hämndhandlingar. Skeendet bygger en verklig historia från 1585 om påven Sixtus V, kardinaler, sköna kvinnor och familjen Medici. Stycket visar att dem vi antar vara goda, ”vita”, också kan vara sadistiska djävlar.

Den som, likt undertecknad, följt hur spelstilen utvecklats på den elisabetanska inomhusscenen blir imponerad över hur regissören Annie Ryan – med amerikansk/irländsk bakgrund – skapar en enorm kraft hos ensemblen. Inte en sekund är död, skådespelarna pumpar energi långt bortom alla psykologisk realism. Man har lärt sig att använda handlampetter med skärmar som reflekterar ljus så att alla ansikten och uttryck blir tydliga. Mycket effektivt.

Det är helt enkelt en lycka att få vara del av denna nerv och vitalitet. Här har man tagit ett Initiativ att spela pjäser som en gång var lika omtyckta som det som så småningom blev en etablerad kanon. Visst saknar Webster en Shakespeares språkliga briljans men han undersöker begäret, svartsjukan och avunden lika väl. Så visst är det rimligt att spela det man här kallar ”minor classics” som orättfärdigt skuggas av dem som blev förgrundsgestalter.

Om vintern ägnas det svarta så hyllar sommarrepertoaren på The Globe kärleken med anledning av att det gått 50 år sedan ”The summer of Love” 1967 då minst 100 000 personer samlades i Haight-Ashbury, San Francisco som då var centrum för hippierevolutionen och smältdegel för musik, psykedeliska droger, sexuell frihet, kreativa uttryck, och politik.

Sommarsäsongen börjar därför med ”Romeo och Juliet” den 22 april - dagen innan Shakespeares födelse- och dödsdag. Därefter följer ”Trettondagsafton”, ”Mycket väsen för ingenting” – och så räcker med romantisk kärlek. Man avslutar sommaren med ”Kung Lear” som ju handlar om problematiska relationer mellan barn och vuxna.

William Shakespeare som mycket tidig hippie. Ja, varför inte. Tänk bara på alla älvor, sommarnattsdrömmar och allt det begär som flyger genom hans pjäser. Revoltören Puck är som hämtad från musikalen ”Hair”. Tid är ingenting.

Annons

Ring i örat, långt hår - var Shakespeare rent av den förste hippien?

Foto: GL Archive / IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X