Annons

Sfärernas spel visade Cusanus livsfilosofi

Ju närmare centrum kulan kommer, desto närmare Gud är spelaren. Men pass opp - den oregelbundna kulan är oförutsägbar som livet självt i det spel som filosofen Cusanus kallade ”sfärernas spel”. Av Staffan Källström

Under strecket
Publicerad

Under de sista åren av sin levnad konstruerade filosofen och kardinalen Nicolaus Cusanus (1401-1464) ett spel som är uppbyggt på följande sätt:
På en stenplatta, cirka 150 cm i diameter, ristas nio koncentriska cirklar (alltså med gemensam mittpunkt), närmast påminnande om en piltavla med en mittpunkt omgiven av ringar. Till spelet hör ett till hälften urgröpt klot; det har alltså samtidigt en konkav och en konvex form. Spelet går till så att deltagarna rullar klotet från en plats utanför den yttersta ringen in mot mitten av spelet. Klotets utseende gör det emellertid i det närmaste omöjligt att förutse dess rörelse och på vilken ring det hamnar; det svänger hit och dit över plattan. Varje ring har ett siffervärde, från ett till tio. Den spelare som först når poängsumman 34 har vunnit.
Cusanus spel de ludo globi (”sfärernas spel”) är inte vilken fritidssysselsättning som helst, ägnad att roa trötta kardinaler. Det presenteras av konstruktören i en text som har formen av en meditativ dialog i två delar
över människans plats i Guds skapelse. I själva verket är Cusanus spel en ytterst allvarlig historia.
Nicolaus Cusanus föddes i den lilla tyska staden Bernkastel-Kues som ligger i Moseldalens mest berömda vindistrikt. För två år sedan firades 600-årsminnet av hans födelse vilket manifesterades i en stor utställning i hans födelsehus, där stadens berömde son beskrevs ur alla tänkbara synvinklar.

Annons

Cusanus är en av den europeiska renässansens märkligaste filosofer. Han gjorde en lysande kyrklig karriär - vid sin död 1464 hade han tjänat kyrkan bland annat som kardinal och som påvens närmaste förtrogne - samtidigt som han i det tumultuariska 1400-talet med dess olika kunskapstraditioner, humanism, aristotelism, platonism och kristen mysticism strävade efter att förena all tillgänglig kunskap till en enda syntes. Han återuppväckte bland annat den gamla antika idén om att det var solen och inte jorden som var världsalltets centrum, hundra år före Copernicus.
Cusanus var djupt religiös och såg människans
beroende av Gud men var samtidigt övertygad om att varje individ har kapacitet att nå kunskap om världen och sig själv och att det var Gud som själv nedlagt denna strävan i henne. Gud hade skapat kosmos men också gett människan kapacitet att skapa sin egen värld, människans värld. I sann renässanshumanistisk anda såg Cusanus människan som en ”andra” Gud. Det fanns naturligtvis andra som hävdade denna den fria tänkande individens kapacitet att skapa sitt eget öde, inte minst bland den italienska renässansens humanister där Pico de la Mirandolas ”Om människans värdighet” (1486) kanske är den mest kända texten. Få besatt emellertid lika starkt som Cusanus denna förmåga att göra briljanta och originella intellektuella insatser och samtidigt förbli en kyrkans man.
Cusanus mest kända text är ”De docta ignorantia” (Om den lärda okunnigheten), där filosofen presenterar en kunskapsteori som förmedlar en till synes pessimistisk bild av vår kapacitet att nå kunskap. För det första vet vi inte om den bild vi har av
världen utanför oss är den sanna bilden, för det andra kan vi inte nå full kunskap om Gud eftersom det obegränsade (det vill säga Gud) inte kan inrymmas i den begränsade föreställningsförmåga som människan besitter.
Det enda som människan till syvende och sist kan få sann kunskap om är sin egen okunnighet. Men av detta drar alltså Cusanus inte slutsatsen att människan ska ge upp sitt sökande efter kunskap. Tvärtom, ju mer kunskap om världen vi kan få, också inom ramen för dessa begränsningar, desto mer inser vi Guds storhet. ”Den lärda okunnigheten” är alltså en form av insikt snarare än ett tecken på brist. Också spelet om världen, de ludo globi, är en del av denna tankestruktur.
Idén att leken eller spelet också är ett sätt att nå kunskap anknyter till en lång tradition med rötter i den grekiska antiken. Platon hävdade i ”Lagarna” att den som i sitt vuxna liv skulle ägna sig åt ett visst hantverk redan som barn måste tränas in i vuxenrollen via leken. Om en pojke var tänkt att ägna sig åt jordbruk
skulle han redan i tidig barndom härma de vuxnas sysselsättning, den som skulle bygga hus som vuxen måste leka med husmodeller som barn etcetera.
Att leka är att kontemplera, skriver senare nyplatonisten Plotinus; barnets lek och den vuxnes kunskapssökande delar denna egenskap och ytterst handlar allt kunskapssökande om att nå fram till en ökad insikt om Gud. Den holländske historikern Johan Huizinga beskriver i sitt epokgörande arbete ”Den lekande människan” hur leken eller spelet under medeltiden blir ett betydelsefullt inslag i universitetskulturen. De medeltida universiteten utvecklade former för att hantera konflikter mellan olika kunskapsuppfattningar där disputationen kom att fungera som en viktig del av spelet mellan företrädarna för den ena eller den andra uppfattningen.

Annons
Annons
Annons