Annons

Ahrvid Engholm:Sf-författarna förutsåg inte Internet eller persondatorn

Det finns idéer inom science fiction som kan te sig slående visionära, men det är betydligt vanligare att sf-författare tar fel när det gäller utvecklingen. De kunde till exempel inte föreställa sig miniatyriseringen av datorerna, uppkomsten av Internet eller mobiltelefonen.

Publicerad
I Stanley Kubricks film ”År 2001 – Ett rymdäventyr” från 1968 förutsågs en sorts surfplattor.
I Stanley Kubricks film ”År 2001 – Ett rymdäventyr” från 1968 förutsågs en sorts surfplattor.

Science fiction brukar ibland kallas framtidslitteratur, men genren skildrar vanligen det som redan finns, och extrapolerar samtiden in i framtiden. Det gäller även för sådant som kan te sig slående visionärt. I ''Paris i tjugonde seklet'' (postumt utgiven 1994) skildrar Jules Verne tunnelbanor, mekaniska datorer, faxar, bilköer och miljöförstöring, men embryon till detta fanns redan på hans tid. I 1800-talets Paris hade man till exempel miljöproblem orsakade av hästar och hästdynga. Lester Del Rey beskrev 1942 en kärnkraftsolycka i romanen ''Nerves'', men atomklyvningar hade då redan gjorts. Cleve Cartmills atombombsnovell ''Deadline'' (1944) fick amerikanska säkerhetstjänsten att göra razzia hos en sf-tidskrift, men redaktören John W Campbell lyckades övertyga dem om att den byggde på öppna källor och inte på spioneri.

Det är betydligt vanligare att sf-författare tar fel när det gäller framtiden än att de förutsäger den. Inom datorområdet har de missat mycket, exempelvis miniatyriseringen. Personlig datorkraft på skrivbordet var det ingen som kunde föreställa sig. Äldre sf beskrev enorma, ofta hotfulla centraldatorer med ointelligenta terminaler. I Robert Heinleins ''Vintergatans son'' (1957) styrs rymdskeppen av stora rördatorer vars indata förbehandlas med räknestickor. Han flyttade upp Eniac (pionjärdatorn från 1946) i rymden. Hal Clements superdator i ''Answer'' (1947) är en satellit full av radiorör, som simulerar människohjärnan (med överraskande resultat). Datorn är så känslig att forskarna för att undvika störande induktion inte ens får släcka glödlampor. De nätverk som finns i äldre sf-skildringar är dumma terminalnät, inte distribuerade nät med egen intelligens (som Internet). Det finns visserligen stora världsnät i exempelvis Alfred Besters ''Datormannen'' (1975) och Algis Budrys ''Michelmas'' (1977), men då hade Internet redan börjat i form av Arpanet.

I Murray Leinsters novell ''A Logic Named Joe'' (1946) finns historiens första skildring av persondatorer, med drag av dagens IT-samhälle:

Annons

''Carson uppfann sin trick-krets som kan välja bland femtioelva miljoner andra kretsar – teoretiskt finns ingen gräns – och innan Logics Company kopplade in dem i integrator-tanksystemet användes de som kontorsmaskiner. Man lade till en bildskärm för att öka hastigheten – och kom på att man nu skapat logics. Man funderar fortfarande på vad logics skall göra, men alla har dem. [. . .] Dessutom, om du knappar in för väderrapporten, vem som vann dagens lopp eller vem som var härskarinna i Vita huset under Garfieldadministrationen eller vad PDQ&R säljer i dag, kommer det upp på skärmen också. Reläerna i tanken fixar det. Tanken är en stor byggnad full av skapelsens alla fakta och alla tv-program som sänts – och den är kopplad till alla andra tankar över hela landet – och allt du vill veta eller se eller höra behöver du bara knappa för att få. Mycket praktiskt. Den klarar också matte, bokföring, är konsult inom kemi, fysik, astronomi, läser teblad, och kan ge råd från 'Hjärtespalten'.''

Tyvärr klingade Leinsters idé ohörd och han skrev inget mer om ''logics''. Sf slarvade sålunda bort idén om pc-n och world wide web.

Sf-författarna missade också mobiltelefonen. Walkie-talkies har vi haft länge, men nallen är något mer – en bärbar telefon, som kan nå alla, integrerad med marktelenätet. Sf-författarnas favoritlurar har i stället suttit på bildtelefoner: ''visifoner'', ''telefoter'' och ''televideor''. En japansk firma presenterade nyligen en bärbar bildtelefon, lik armbands- tv-n i Dick Tracy-serien. Tv fanns som prototyp på 20-talet, men förutsågs faktiskt inom sf, bland annat i Hugo Gernsbacks ädelpekoral ''Ralph 124C41+'' (följetong 1911-12).

Tidigare i sf-litteraturens historia härskade kugghjul och finmekanik över ett newtonskt universum där planeter och partiklar rörde sig i sina beräkneliga banor. Under första halvan av 1800-talet blev Charles Babbage ryktbar för sin mekaniska differensmaskin. Claes Lundin gisslar den mekaniska världsbilden i ''Oxygen och Aromasia'' (1878), där framtidens svenska regeringsmaskineri är just – ett regeringsmaskineri. Statsministern är övermaskinist. Den luktorgel Lundin skildrar kan möjligen ses som tidig multimedia, men intressantare är hans svar på de retoriska kuggfrågorna om demokratins mekanismer. Varje svensk kunde känna sig trygg när den välsmorda valmaskinen rullade igång. Misstag var otänkbara, ty maskinerna var noggrant undersökta av statsmaskinisterna samt försedda med statsstämpel, välskötta och ordentligt smorda.

Denna artikel var införd i SvD den 4 januari 1998.
Denna artikel var införd i SvD den 4 januari 1998.

Lundins idé om väloljade, demokratiska maskiner befinner sig i klar minoritet inom sf-genren, vars äldre utopiska tradition med positiva framtidsvisioner dog med H G Wells. Författarna låter ofta mörksens makter krypa fram och ta över – gärna med datorernas hjälp. 80-talets cyberpunkare varnade för storföretagens makt, framför allt de japanska, som med effektiva gränsöverskridande datorsystem hotar att göra nationella, demokratiska regeringar irrelevanta. I dessa visioner gör medborgarna uppror på nätet. I stället för att marschera och bränna bildäck på gatan loggar man in och attackerar maktstrukturerna digitalt. Exempel på det finns bland annat i Annika Lidnes debutroman ''CoMa'' (1996). Det tål att tänka på att ett företag som Microsoft har en omsättning i klass med Sveriges statsbudget och att en ny version av Windows kan påverka ekonomin mer än regeringsbeslut.

Tidiga sf-datorer utvecklade ofta artificiellt medvetande och blev ett hot mot sina mänskliga herrar. John W Campbell beskriver i novellen ''The Last Evolution'' (1932) hur maskiner ersätter människan som en ny fas i evolutionen. Tanken var inte ny, utan togs upp redan av Samuel Butler i utopin ''Erewhon'' 1872. D F Jones ''Colossus'' (1966; filmen ''The Forbin Project'' 1969) handlar om en amerikansk försvarssuperdator som i maskopi med sin ryska motpart tar över världen. Hannes Alfvén nedtecknar i ''Sagan om den stora datamaskinen'' (1966) framtidens historia i datoråldern; maskinerna drar slutsatsen att det vore mer rationellt om människan avskaffades. Liknande tongångar finns i Kurt Vonneguts ''Player Piano'' (1952).

I Arthur C Clarkes ''År 2001 – ett rymdäventyr'' (1968) säger datorn HAL: ''Ledsen, Dave, jag kan inte göra det'', medan den mördar besättningen. Den mäktiga Miman som styr Harry Martinsons rymdskepp i ”Aniara” (1956) förtjänar också att nämnas. Den i dubbel bemärkelse slutgiltiga skildringen av datorer är Fredric Browns kortnovell ”Svaret” (1954). Människan bygger en superdator för att få veta om det finns en gud. Datorn svarar: ”Nu finns det en gud.” När operatören kastar sig mot datorns strömbrytare dödas han av en blixt från klar himmel. I John Carpenters debutfilm från 1974, ”Dark Star”, tvingas hjältarna diskutera livets mening med en datoriserad bomb för att hindra den att explodera.

Med de mäktiga superdatorerna kommunicerar man verbalt. När kapten Kirk säger: ”Dator, beräkna ankomst för Enterprise till Antiklimax IV!” läses svaret upp i kulissens dolda högtalare. (Ofta av en kvinnlig röst, vilket ger utrymme för andra intressanta slutsatser.) Grafiska gränssnitt och Windows tänkte författarna inte på, trots att idén demonstrerats redan på 60-talet av Douglas Engelbart och vidareutvecklats av Xerox på 70-talet. Bönens språk, samtalet med Gud, har alltid varit det talade.

Att människans skapelse gör uppror kallas Frankensteintemat efter Mary Shelleys ”Frankenstein or the Modern Prometheus” (1818), där en varelse skapas av likdelar och senare vänder sig mot skaparen. (Shelleys skildring är betydligt mer mångbottnad än Hollywoods otaliga tolkningar.) Sf-termen för en med biologiska delar konstgjord människa är ”android”, men skillnaden i förhållande till elektromekaniska robotar är i praktiken inte så stor. ”Robot” kommer från tjecken Karel Capeks ”Rossums Universiella Robotar” (1920); ”robota” betyder arbete eller arbetare i slaviska språk. Roboten betraktades med misstänksamhet i tidig sf. Precis som naturfolken med sin animism ger trädgrenar och stenar själ, hittar vi både själ och onda avsikter i vår tekniska omgivning.

En människa kopplad till en maskin kallas ”cyborg” (cybernetisk organism). I Kapten Franks strålpistolsfräsande äventyr i veckotidskriften Jules Verne Magasinet skrev Edmond Hamilton på 40-talet om Simon Wright, den ”levande hjärnan” i glaslådan. Hjärnan-i-lådan togs även upp av Curt Siodmak i ”Donovans Hjärna” (novell 1943, film 1953) och senare av P C Jersild i ”En levande själ” (1980). Raymond F Jones kopplade hjärnor till datorer i ”The Cybernetic Brains” (1950), och samma år lät Cordwainer Smith rymdskepp i ”Scanners Live in Vain” styras av inbyggda mänskliga hjärnor. I cyborgernas gränsland finns Heinleins novell ”Waldo” (1942), där en miljonär med en muskelförtvinande sjukdom låter maskiner förstärka kraften i hans extremiteter. Senare har riktiga sådana maskiner byggts och kallats just waldos.

Isaac Asimovs tre robotiklagar från 1941 fick stort inflytande för att kväsa maskinernas uppror inom sf-genren:

  1. En robot får inte skada en människa, eller genom passivitet tillåta att en människa skadas.
  2. En robot måste lyda order från en människa, utom när en sådan order skulle strida mot den första lagen.
  3. En robot skall skydda sin egen existens så länge det inte strider mot den första eller andra lagen.

Före Asimov fanns några få fogliga sf-robotar (den kvinnliga roboten i filmen ”Metropolis”, 1926, Eando Binders ”Adam Link”, novellserie 1938-42, och Lester Del Reys ”Helen O'Loy”, 1938), men han spikade definitivt igen kistlocket för den hotfulla automaten. Asimov började spekulera om robotars medvetande och människovärde. Om den ser ut som en människa, pratar som en människa och reagerar som en människa, vad skulle då skilja den från människan? Asimov uppfann vetenskapen robotik genom att ge kommande robotforskare inspiration. Vissa menar att om vi någonsin bygger människoliknande robotar kommer Asimovs lagar att byggas in i dem, i en eller annan form. Robotikens första lag ställs på sin spets i Jack Williamsons novell ”Med knäppta händer” (1947), där maskinerna daddar människan till total passivitet – i all välvilja. Vi vet inte vårt eget bästa och måste skyddas från oss själva, om vi så måste drogas och sättas i madrasserade celler.

En lyckad IT-relaterad förutsägelse inom sf-leden är satelliten. Bemannade rymdstationer för kommunikation togs upp av George O Smith i novellsviten ”Venus Equilateral” (1942-1947). Utan transistorer måste satelliter ha bemanning som kan byta trasiga radiorör. (En anmärkningsvärt tidig rymdstation finns i ”The Brick Moon” av Edward Everett Hale – från 1869!) Sf-författaren Arthur C Clarke skrev 1945 en artikel i tidningen Wireless World där han föreslog geostationära satelliter. Clarke tog inte patent på idén, och fick nöja sig med att bli historisk i stället för miljardär.

Konstgjord verklighet eller virtual reality har sf-författarna också länge behandlat. En skildring i den riktningen finns i Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” (1932), där folket passiviseras av känslobiografer. Laurence Manning och Fletcher Pratt skrev i ”City of The Living Dead” (1930) om människor som får totalupplevelser liggande i silverkokonger, vilket leder till total stagnation av samhället. I dag har vi MTV och Nintendo. I Dicks ”Marsiansk mardröm” (1965) används droger för att skapa en virtuell verklighet, medan svensken Bertil Mårtensson i ”Detta är verkligheten” (1968) har en drömmaskin vars mekanism inte specificeras.

Virtual reality blev inne genom cyberpunkens födelse (1984 med William Gibsons ”Neuromancer”) men idéer om andra upplevelseplan har antika rötter. Den grekiske filosofen Platon tände elden med sitt resonemang om idévärlden och skuggorna på grottväggen. Om människan endast kan se skuggorna, kommer hon inte då att anta att skuggvärlden är den verkliga? Konstgjorda verkligheter anknyter till simulerat liv. Daniel Galouyes ”Counterfeit World” (1964; filmad av Werner Fassbinder 1973 som ”Welt am Draht”) utspelas i en helt och hållet datorgenererad värld, ett jättelikt experiment i marknadsundersökning, visar det sig. I Charles Eric Maines ”B.E.A.S.T” (1966) återskapas evolutionen i en dator. John Sladek skildrar i ”The Muller-Fokker Effect” (1970) hur en mans personlighet läggs in i en dator och utsätts för experiment.

Självreproducerande maskiner har länge hört till sf-rekvisitan. I Philip K Dicks ”Second Variety” (1953) härjas jorden av krigsmaskiner som kan bygga nya versioner av sig själva. I Sladeks ”The Reproductive System” (1968) börjar självreproducerande leksaksdockor ta all energi och metall i anspråk. Sf-genren har även uppmärksammat nanorobotar, självreproducerande, molekylärt små robotar som kan döda virus, laga kroppsceller etc. Greg Bears ”Queen of Angels” (1990) utspelas i ett framtida Los Angeles där människor modifierar sina kroppar med nanoteknologi. Datorföretaget IBM har här lyckats skriva sin logotyp med enskilda atomer och andra företag har etsat mikroskopiska kugghjul i kisel. Sf-författarna missade alltså Internet, pc-n, mobiltelefonen och mycket annat.

Satelliter, Virtual Reality och robotteknik har man däremot behandlat. Genrens profetiska förmåga är begränsad, men författarna både inspirerar och inspireras av samtiden. Asimov har otvivelaktigen inspirerat robotforskningen, och sf har lånat nanoteknik, kaosforskning, nya astronomiska rön (svarta hål, terraformning) med mera direkt från forskarna. Det handlar om korsvis utbyte mellan vetenskap och litteratur. Men inte bara vetenskap. Leinster varnar för masspridning av farlig information. Campbell med flera räds att människan kvävs av maskinerna. Lundin är misstänksam mot maskinministerstyre. Asimov ömmar för robotens mänskliga rättigheter. Och flera författare diskuterar vådan av virtuella världar. Science fiction handlar också om korsvis utbyte mellan det vetenskapliga och det mänskliga perspektivet.

Ahrvid Engholm
är journalist, författare och redaktör för nyhetsbladet Science Fiction-Journalen.

Laddar…
Annons
Annons

I Stanley Kubricks film ”År 2001 – Ett rymdäventyr” från 1968 förutsågs en sorts surfplattor.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 4 januari 1998.

Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons