Annons
X
Annons
X

Ola Wikander: Sexuella undertexter av Guds nåde

(uppdaterad)

I sina ”Ofromma bibeltolkningar” finner Lina Sjöberg ickenormativa erotiska undertexter i ett antal av Gamla testamentets berättelser. Boken är en populärvetenskaplig agitation för en inlevelsefull, ideologikritisk attityd till bibelvetenskapen – på gott och ont.

Gammaltestamentlig BDSM? Simson och Delila, målning av John Francis Rigaud, 1784.
Gammaltestamentlig BDSM? Simson och Delila, målning av John Francis Rigaud, 1784.

Metodologi och utbildningshistoria präglar en läsare – och en forskare. De avgör till stor del vad han eller hon kommer att få för svar på de frågor som ställs till ett material. Det moderna och talspråkliga sättet att säga samma sak är ”som man ropar får man svar”. Det gäller inte minst när man studerar den hebreiska bibeln (Gamla testamentet), en textsamling vars tankar och historier genomsyrar hela den judeo-kristo-muslimska kulturen och har inspirerat oräkneliga religiösa och icke-religiösa uttryck.

Vad gäller Gamla testamentet skapas en stor del av de metodologiska problemen för en modern läsare av den enorma kulturella och tidsmässiga avgrund som ligger mellan oss och såväl de många texternas författare som de tider de menar sig beskriva. Hur ska vi förstå texter som betytt så mycket, när vi lever i en värld och en moralisk-kulturell miljö som skiljer sig så radikalt från deras?

För undertecknad, som är tränad i den klassiska filologiska och religionshistoriska bibelvetenskapen och textforskningen, är detta vårt stora avstånd till antikens människor paradoxalt nog också sättet att kunna komma dem nära. Bara genom att erkänna hur annorlunda deras normer och idéer kunde vara jämfört med ”våra”, har jag själv lärt mig att försöka förstå de människor som en gång skrev till exempel de gammaltestamentliga berättelserna och poesin, några av de texter som betytt allra mest för det så kallade västerlandets idéhistoria. Just den analytiska distansen blir med det förhållningssättet metoden för att levandegöra antikens människor – avståndet ger dem möjlighet att tala på sina egna villkor, så lite som möjligt färgade av våra nutida idéer och agendor.

Annons
X

Men det finns de som väljer att göra annorlunda – till stor del precis tvärtom, faktiskt. Under de senare decennierna har det blivit alltmer populärt att inom den akademiska bibelvetenskapens gränser använda sig av metodologiska utgångspunkter som skiljer sig milsvitt från den klassiska historisk-kritiska metodiken – eller åtminstone att använda sådana som komplement till den. Denna typ av bibelvetenskap tar ofta in ideologikritiska förhållningssätt, genusanalys och liknande perspektiv i sitt arbete med de bibliska texterna; de har ofta en politisk tendens och tar inte sällan avstamp i – eller mot – de välkända texttolkningar som traderats till exempel inom olika kyrkliga sammanhang. Just sådana infallsvinklar är utgångspunkten i Lina Sjöbergs nya bok ”Ofromma bibeltolkningar” (Makadam förlag).

Sjöberg är disputerad i Gamla testamentets exegetik (det universitetsämne som jag själv brukar definiera som ”det vetenskapliga studiet av Gamla testamentet och dess värld”), men hon är numera aktiv vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Denna kombinerade akademiska bakgrund märks tydligt i boken. Medan det man lite stereotypt kan uppfatta som den ”klassiska” bibelvetenskapen ofta ägnar sig åt rent textvetenskapliga, historiska och filologiska spörsmål, vill Sjöberg ”gå in” i bibelberättelsernas huvudpersoner, fråga sig vilka deras motivationer är … och till och med analysera deras sexualitet.

**Att läsa Sjöbergs bok **är på en gång en fascinerande och besvärlig resa för en klassisk, filologisk-religionshistorisk bibelvetare. Å ena sidan kan man inte låta bli att se med glädje på den entusiasm och inlevelse med vilken Sjöberg angriper ett antal utvalda texter för att ofromt tolka dem. Å andra sidan är hennes – helt medvetna och uttalade – brott mot den klassiska filologins ovilja att ”skriva in sig själv” i berättelsen något som man ur mitt perspektiv ständigt slår huvudet i.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Samtidigt: detta är också författarens syfte. Hon vill att man ska hoppa till när hon försöker tänka sig in i relationen mellan Hagar och Sara i Första Mosebok, när hon så smått antyder en homoerotisk attraktion mellan dem … och när hon argumenterar för idén att den hjältemodige Simson var den undergivna parten i en BDSM-relation (!) (”hans” kvinna Delila binder onekligen fast honom och utsätter honom för en ansenlig maktförlust – jag kan inte låta bli att tro att Sjöberg här inspirerats av de odödliga raderna i ”Hallelujah”: ”She tied you to a kitchen chair / she broke your throne and she cut your hair …”, där Leonard Cohens på sitt klassiskt erotomystiska sätt gör sin egen utläggning av Simsonlegenden).

    Sjöberg har valt ut ett antal berättelser ur den hebreiska bibeln, som hon översätter från hebreiskan (med utförliga språkvetenskapliga anmärkningar, vilket är utomordentligt trevligt att se). Efter översättningarna följer på varje text en lång diskuterande kommentar, och till en början kan det kännas som om man läste ett klassiskt exempel på bokgenren ”bibeltext med analys och kommentar” (en inte ovanlig bibelvetenskaplig form). Men kommentarernas innehåll är alltså allt annat än gammal skåpmat.

    Här finner vi en läsare som gör allt hon kan för att vara ”ofrom”, som titeln antyder – Sjöberg beskriver i början av boken sin väg bort från en tidigare kristen tro. Men … jag kan inte låta bli att fundera: det fokus hon lägger på att förstå – de trots allt primärt litterära – figurerna som om de vore verkliga människor avslöjar ändå ett patos för texterna och deras huvudpersoner som på ett sätt känns allt annat än ”ofromt” utan tvärtom tyder på ett mycket personligt engagemang för vad som skulle kunna framstå som avlägsna religionshistoriska gestalter.

    För övrigt bör det påpekas att detta med fromhet eller brist därpå inte men någon nödvändighet är kopplat till valet mellan en ”traditionell” historisk-kritisk metod eller en nyare, hermeneutisk eller ideologikritisk. Även den senare typen av läsning kan ofta användas i inomreligiösa teologiska resonemang – i dag mycket ofta så.

    På många sätt är Sjöbergs bok både ett paradexempel på och ett intensivt hållet brandtal för en inlevelsefull, ideologikritisk bibelvetenskap. Hon skriver in sig själv i sina analyser, går nästan i dialog med Sara, Hagar, Simson och de andra. Hon undrar: varför slår hjältinnan Jael en tältplugg genom fienden Siseras huvud i en berättelse i Domarboken – vad ville hon egentligen? Eller i alla fall: vad menade texten att hon ville?

    Det finns ett bedömande, moraliskt viktande drag hos den sjöbergska läsningen, som står långt från alla ideal om den (naturligtvis icke-existerande) ”oberörbare/a forskaren”. Sjöberg tycker om texterna, har inget emot att påpeka när hon menar att en läsning är dålig på grund av dess följder. Hon argumenterar på så sätt lika mycket på ett samtida plan som på ett ”antikt” – precis enligt sin tydligt uttalade ambition.

    När hon skriver om hur det berättas att Jahve förstör Sodom och Gomorra påpekar hon att han inte verkar särskilt entusiastisk över den grymma uppgiften att kasta svavel över de syndiga och onda städerna – i stället agerar han, resonerar Sjöberg, som en ämbetsman som exekverar en tråkig men nödvändig straffdom; och här kommer nutiden in, när Sjöberg som av en slump jämför med när Skolverket måste lägga ned en skola. Man måste vara både döv och blind för att inte fatta referensen till historien med Lundsberg. Sodoms och Gomorras invånare var alltså att jämföra med övergreppsmobbande internatskolebarn, verkar Sjöberg argumentera. Den gamla slitna frågan om huruvida berättelsen om de två onda städerna innefattar en diskussion av manlig homosexualitet ges här en ny vinkel: ”mobbingbeteendet” blir en central fråga.

    **För övrigt har Sjöbergs översättningar **av texterna ofta en nyskapande klang. De är anmärkningsvärt (och naturligtvis medvetet) talspråkliga. Ett exempel på detta som jag själv verkligen uppskattar är hennes sätt att återge det notorisk besvärliga bibelhebreiska ordet hinnê. Detta ord används för att dra uppmärksamheten till ett uttalande, en åkallan, ett föremål eller en person; ibland påminner det inte så lite om latinets ecce, italienska *ecco *eller franskans voilà. Men det svårt att återge på engelska eller svenska. I äldre bibelöversättningar hittar man försök som ”Se!” eller ”Si!” (och på engelska ”lo!” eller ”behold!”), men sådant fungerar inte bra i en modern återgivning. När detta ord i en bibeltext används för att åkalla några personers uppmärksamhet låter Sjöberg helt enkelt den talande ropa: ”Hörni!”

    När Lina Sjöberg diskuterar bibeltexter gör hon inte det utifrån. Hon tydliggör sig själv som tolkande subjekt, hon agiterar. Hon gör sina ideologiska ambitioner tydliga, hon går i dialog med de gammaltestamentliga figurerna. Men hon drar sig inte heller för att använda sig av det historisk-kritiska bibelstudiets vilja att dela upp texter i olika källor, redigera om texterna enligt redovisade kriterier och frångå den hebreiska standardtexten när hon anser det nödvändigt. Hennes tolkningar är fyllda av glädje – de går ofta mycket långt bortom standardtankarna.

    De ofta förekommande försöken att se ickenormativt sexuella undertexter i berättelserna är intressanta – även om jag själv inte alltid övertygas. Hennes bok är alltså en populärvetenskaplig agitation för den ideologikritiska och hermeneutiska attityden till bibelvetenskapen; den är själv sitt eget exempel på den linje Sjöberg vill att fler borde driva – något som ju är helt i linje med hennes öppna vilja att ”skriva in sig själv” i textdialogen. En bok för en inbiten religionshistoriker och filolog att både glädjas åt och gräla med – och en som visar mångfalden i bibelvetenskapen. Och en bok som får var och en att fundera kring bibeltexters och bibelläsningars gränser.

     

    Annons
    Annons
    X

    Gammaltestamentlig BDSM? Simson och Delila, målning av John Francis Rigaud, 1784.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X