Annons

Torsten Bohlin:Sexualundervisningen vid skiljevägen

Foto: IBL

En sak behöva 1943 års sexualundervisningssakkunniga verkligen icke beklaga sig över: i tysthet ha de icke blivit hängda. Men det är något eget med den där avrättningen. Består inte kommittén av fyra personer? Eftersom veterligen ingen anmält avvikande mening, så måste väl kommittén som helhet anses stå ansvarig för utlåtandet. Varför riktas anfallen från olika håll mot en enda av kommitténs medlemmar? Skulle kommittén ha bestått av en etta och tre nollor? En tolkning, föga artig mot dessa tre högt förtjänta ledamöter, som utgjort kommitténs majoritet och sålunda inte haft skymten till anledning att passivt böja sig för den återstående fjärde i sällskapet. Den utpekade tycks emellertid lida av ett konstitutivt fel: han är biskop. Från ett håll fnyser en författarinna föraktligt över "biskopsmoralen”, från ett annat trumpetas "Det måste äntligen bli slut på omhuldandet av biskoparnas kvacksalvande i sexualfrågan”.

Under strecket
Publicerad

Men om biskoparna "kvacksalva” i sexualfrågan, vad gör då tidningsredaktören i fråga, som uppträder i egenskap av sexualreformator? I vilket avseende skulle en mångskrivande journalist ha kvalificerat sig som i högre grad sakkunnig? Att den biskop, varom här är tal, tidigare beklätt en akademisk lärostol i ämnet etik tycks bara försvåra hans situation och ytterligare ackumulera kvacksalvandet…

Vari besticker sig nu detta samhällsvådliga "kvacksalvande”, vartill klöverbladet 1943 års sakkunniga enhälligt skall ha gjort sig saker? På den frågan behöver man inte tveka om svaret. Kommittén har givit uttryck åt den uppfattningen, att "det intima sexuella umgänget” skall förbehållas äktenskapet. Det är mot denna ståndpunkt, som det höjes ramaskri om en falsk "monopolisering” av sexuallivet. Eller saken behandlas snett uppifrån och med ironisk överlägsenhet. Ungdomen, försäkras det, kommer att finna hela åskådningen komisk. De komma icke att "taga ett ord därav på allvar”. Kanske man ändå bör ta sig en liten funderare, innan man så lätt och lekfullt avfärdar en allvarligt menad åskådning, vars värde bestyrkts genom tiderna.

Annons
Annons

Sexualundervisning skall förmedla både upplysning och fostran, därom synas alla vara ense, glädjande nog. Oomtvistligt är behovet av faktisk insikt i sexuallivet, och någon ängslig ransonering kan det inte vara tal om. Kanske borde vi kunskapsivrare dock inte alldeles slå bort vad en så erfaren läkare som schweizaren Paul Tournier anför från sin praktik. En överdriven sexualundervisning kan innebära en lika stor fara som den otillräckliga i forna tider, framhåller han, åberopande "ett stort antal exempel på moraliska och psykiska katastrofer, som förorsakats av en för tidig och alltför ingående undervisning i det sexuella livets och kärlekens mysterier”. (Bort från ensamheten).

Men upplysningen skall förmälas med fostran. All fostran förutsätter ett ideal, en regel, en etisk målsättning. Frågan är i detta fall bara: vilken etisk målsättning skall sexualundervisningen göra till sin?

Här skiljas vägarna; på denna punkt står det avgörande slaget. Symtomatiskt för sexualradikalernas ståndpunkttagande är följande sats ur en studenttidning nu i höst: målsättningen skall icke vara den traditionella kristna utan "den syn på sexuallivet, som majoriteten av vårt folk accepterar och känner sig kunna leva efter”.

Majoriteten av vårt folk! Vet man då så tvärsäkert vad majoriteten av vårt folk verkligen anser i denna fråga, vad den "accepterar” i fråga om kärlek, hem och äktenskap? Och även om det skulle kunna visas, att majoriteten icke i handling aktat sexualförbindelserna såsom "ett åt äktenskapet helgat privilegium”, så följer ingalunda därav utan vidare, att alla dessa skulle "accepterat” föräktenskapliga förbindelser såsom moraliskt riktiga, eller att man verkligen skulle önska, att ens egna barn i detta avseende följde i fädernas och mödrarnas spår. Antagligen inser tvärtom majoriteten av den antagna majoriteten, att den rätta, raka vägen, som man vill anbefalla sina ungdomar, är en annan än den man själv nöjt sig med att gå.

Annons
Annons

Härmed må för övrigt förhålla sig hur som helst. En mer eller mindre tillfälligt rådande folksed eller folkosed får icke göras till en prokrustessäng, vari vår etiska målsättning stympas. Upphöjes en dålig praxis till det normala och riktiga i uppfostran, så leder detta obevekligt till att praxis så småningom blir ännu sämre. Vidgå vi att vår folkmorals nuvarande sexualpraxis är otillfredsställande, så måste det bli en desto mer angelägen uppgift att söka påverka det nya släktets känsloliv och viljeliv på ett sådant sätt, att ungdomen fritt inriktar sitt kärleksbehov på ett högt uppfordrande ideal.

För något över ett hundra år sedan hade majoriteten av vårt folk "accepterat” brännvinsbruket ända därhän, att man enligt officiella siffror beräknade 46 liter årligen per invånare. Var skulle vi månne ha stått i dag, om denna dåliga folkpraxis hade fått göras till norm för ungdomens fostran i fråga om alkoholvanor? Peter Wieselgren och hans många medarbetare ställde modigt och uthålligt vad som borde vara mot vad som var; därmed höjdes hela vår svenska folkmoral på denna viktiga punkt.

I en rundfråga häromåret uttalade sig över 250 läkare angående vår sexuella folkmorals läge. Dessa läkare kunna omöjligen diskvalificeras som ovetande eller som trångbröstade mörkmän. Här konstateras, vad man vet också från annat håll, att könssjukdomarna nu tränga ned till allt yngre åldersgrupper. "Med en viss överdrift kan sägas, att man känner överraskning så snart en flicka upp emot 18 åren visar sig vara en virgo.”

Annons
Annons

Det fastslås att promiscuiteten är betydande även bland mycket unga människor, flickor 14-15 år. Ofta inträffar det, att könssjuka ungdomar i tonåren inte ens veta namnet på den person, med vilken de haft umgängelse (Folkmoral och nöjesliv). Stadsläkaren i en av våra större städer rapporterade för inte så länge sedan, att det ingalunda är ovanligt att unga flickor kunna ha tre till fyra förbindelser en och samma kväll.

I stor utsträckning är vårt folks sexualpraxis i dag så försumpad, att den sannerligen inte förtjänar att sanktioneras genom att i skolundervisningen knäsättas som framtidslinjen för vår ungdom.

Ut ifrån den kristna grundsynen är sambandet mellan sexualförbindelse och äktenskap väsentligt och avgörande. Det är alls icke fråga om att kärlekslöst eller övermodigt döma envar som frikopplar sexualförbindelsen från äktenskapet. Men mildhet och förståelse i bedömandet av de olika enskilda fallen är en sak, en helt annan sak är själva grundsatsen, normen, den förpliktande målsättningen. Grundsynen, målsättningen skall under alla förhållanden stå fast, normen skall höras och erkännas, i annat fall har vår folkmoral förlorat själva sin livsnerv.

På denna punkt skall slås fast:

släpper man i sexualundervisningen äktenskapet som norm, så har man samtidigt berövat sig möjligheten att uppställa en fast etisk målsättning för ungdomens kärleksliv.

Befolkningskommissionen ordade på sin tid apologetiskt om "mer eller mindre äktenskapsliknande könsförbindelser, som bygga på känslogrund och äro av viss varaktighet”. Självfallet tarvas distinktioner mellan olika slags utomäktenskapliga förbindelser. Att de rent opersonliga könsförbindelserna och promiscuiteten, där allt för sig bara om sköte och phallos, representera ett ännu lägre etiskt stadium än det mera personligt färgade sexualförhållandet, detta skall villigt framhävas. Men härav får alldeles icke dras slutsatsen, att dessa mera personliga, mer eller mindre varaktiga förbindelser skulle vara etiskt godtagbara.

Annons
Annons

Talet om "känslogrund” och "viss varaktighet” lämnar uppfostraren fullständigt i sticket, praktiskt sett. Vilken tonåring som helst kan ju göra anspråk på "känslogrund”. Vilken vag och svävande bestämning! Och vad utsäger i verkligheten "viss varaktighet”? En student lamenterade över att hans förbindelse icke godtogs som etiskt legitim, fastän han varit trogen så länge förbindelsen varade, och den hade varat hela – fjorton dar! Ja, var går varaktighetsgränsen?

Det hopplöst oklara och glidande i de sexualradikalas målsättning blixtbelystes genom ett par yttranden från detta håll i radiodebatten om sexualundervisningen häromsistens. Frågan gällde: om sambandet mellan sexualförbindelse och äktenskap prisges som norm för undervisningen, vad skall sättas i stället? Ungdomen väntar besked på denna centrala punkt. Vi kunna inte undgå att ge något svar. Från ett håll, det mera försiktiga, förklarades att tonåringarna skulle läras inse, att sexualförbindelse förutsätter inte bara sexuell mognad utan också – vad med ett något flertydigt uttryck kallades – "social” mognad. Man får inte rösträtt vid alltför unga år, påpekades det. Slutsatsen var tydligen, att inte heller sexualrätten skulle undfås vid alltför unga år. Tyvärr fick man inte besked om vid vilken ålder "sexualrätten” skulle tilldelas den ogifta ungdomen. Lika litet fick man veta huruvida sexualrättsåldern var tänkt allmängiltig, eller om den skulle fattas rent individuellt. I förra fallet: med vilken rätt skär man alla över en kam? Och med vilken rätt ålägger man över huvud den sexuellt "mogna” ungdomen sådana "förbud” och "hämningar”? I senare fallet: vad finns kvar av fast målsättning? En avslöjande kritik av detta försök att lösa målsättningsfrågan gavs, oavsiktligt, i radiodebatten från de sexualradikalas eget håll, nämligen från det håll, där man frimodigt förklarade sig beredd att taga alla konsekvenser. Utan omsvep fastslogs här: sexualförbindelser kunna vara önskvärda och lyckliga även mellan mycket unga, mellan skolungdomar, och detta också om det gäller mera tillfälliga förbindelser. Frankt gick talaren ända därhän, att han förordade att hemmen (hör!) skulle ordna så, att ungdomen kunde få begå sitt första samlag under lugna och behagliga förhållanden… (Att det härvid inte är fråga bara om ett betydelselöst förfluget yttrande åskådliggöres av att det kända Sällskapet för sexuell upplysning i sin verksamhet har pläderat i samma riktning).

Annons
Annons

Nu frågas: om man en gång utgår från sexualradikalismens egna förutsättningar, varför skulle inte den senare talaren i sin konsekventa radikalism tillmätas samma vitsord som den mera försiktiga och inlindade radikalismen? Båda ståndpunkterna kunna inte godtagas på en och samma gång. Med vilken rätt, av vilka hållbara skäl avvisar en sexualradikal dessa onekligen radikala krav? Att det obestämda talet om "social” mognad inte räcker till, det är uppenbart. Är inte den enkla och ofrånkomliga sanningen den, att man här befinner sig ute på ett relativismens gungfly, där ingen fast norm, ingen bestämd målsättning över huvud kan uppställas? Hur verklighetsfrämmande att, såsom skett, söka legitimera dessa i regel mera kortfristiga, successiva könsförbindelser genom att krypa bakom den gamla tidens trolovning! Och den praktiska erfarenheten visar nogsamt, att bejakas en gång på allvar den moraliska relativismen, så segrar i långa loppet den åskådning, som kräver minst, som lämnar friaste spelrum åt de nyckfulla instinkternas pockande.

Föga båtar det under dessa förhållanden, att man bedyrar, att man visst inte "vill åt” äktenskapet. Vill man verkligen äktenskapet, varför torpederar man då den grundval, varpå äktenskapets särställning vilar: erkännandet av äktenskapet som den livsform, åt vilken "det intima sexuella umgänget” skall förbehållas?

Vill man verkligen inte åt äktenskapet, ja då bör man inte heller genom att falla undan för en viss dålig sexualpraxis försvåra för den sunda, oanfrätta ungdomen att hålla fast den höga, förpliktande målsättningen: självtukt och självherravälde med sikte på livskamraten och det egna hemmet.

Annons
Annons

När vi kämpa för den kristna synen på förhållandet mellan man och kvinna, så är det ingalunda på grund av någon mindervärd dogmatisk bundenhet, det är därför att just denna grundsyn enligt vår förvissning är den riktiga, den livsfrämjande och samhällsgagnande.

Här fattas kärleken mellan man och kvinna som en Guds gåva, liksom människan själv fattas som en helhet av kropp, själ och ande. Oskiljaktig från denna helhetssyn är övertygelsen, att den sexuella förbindelsen vinner sin värdighet, sitt klara etiska berättigande endast, när den adlas genom viljan till livsvarig personlig sammanhållning. Men finns en gång viljan till livsvarig trohet, så saknas all rimlig anledning, varför den icke skulle inordna sig i äktenskapets samfundsform – varvid i tydlighetens intresse blott skall tilläggas att äktenskap och självständig hembildning icke ovillkorligen behöva sammanfalla, när yttre omständigheter stå hindrande i vägen. Vill man verkligen trohet i denna mening, så är och förblir det inkonsekvent att apologisera för utomäktenskapliga förbindelser.

Det ordas på sina håll patetiskt om de riskabla hämningar och konflikter, som skulle följa den ungdomliga avhållsamheten i spåren. Att här faktiskt finnas spänningar och svårigheter, erkänna vi förvisso oförbehållsamt, alla vi som prövat den livsvägen. Men på samma gång veta vi, att den vägen i sanning är värd att vandra. Att framställa denna ungdomens självtukt som ett "ideal”, uppnåeligt endast och allenast för den sällsynta undantagsmänniskan – ungefär som för en lindansare att gå över Niagara eller för en forskare att få Nobelpriset – det är, med förlov sagt, nonsens. Och i sin välmening eller tanklöshet förbise våra sexualradikala, att den sexuella lösligheten å sin sida antingen leder till ett sinnets förråande där kärleken nedsjunker till genital mättnad, eller kastar den ansvarskännande i än svårare konflikter av psykisk och moralisk karaktär.

Annons
Annons

Alltfort står det fast, att sexuell avhållsamhet hos frisk ungdom förorsakar varken kroppslig eller själslig sjukdom enligt mångstämmiga omdömesgilla medicinska vittnesbörd (se t.ex. K. H. Giertz, Tre föredrag).

I radiodebatten spökade ett marsvin, som skulle indikera motsatsen. Men har inte den medicinska forskningen tidigare kunnat konstatera dyliga vådor i fråga om människans funktioner, så torde det under alla förhållanden icke röra sig om alltför avgörande upptäckter. Så mycket vågar nog även en lekman påstå.

Men inte bara det. En bred erfarenhet bestyrker, att när ungdomen förbereder äktenskapet och det egna hemmet genom ett liv i självtukt och självherravälde, i kärlekslängtans inriktning på den blivande livskamraten, så är det minst av allt fråga om någon livsfientlig askes, som andas frost över ungdomslivet; det är tvärtom fråga om en livshållning, som sätter stål i den unga friska viljan och som skapar en regnbågsskimrande glans över hela ungdomstiden.

Skulle den nutida ungdomen avfärda denna syn på förhållandet mellan man och kvinna såsom "komisk”, skulle den vägra att "taga ett ord därav på allvar”? Lyckligtvis torde man icke behöva vara så pessimistisk i fråga om vår uppåtsyftande, sunda ungdom. Ensamt den kristna ungdomsrörelsen i vårt land svarar f.n. för omkring 220 000 unga män och kvinnor; för denna väldiga ungdomsarmé stå den kristna livssynens krav och gåvor på en gång såsom förpliktande och inspirerande. Till sist gäller frågan inte de just nu aktuella konjunkturerna. Vad frågan gäller är detta: skall den kristna grundsynen eller skall en utomkristen uppfattning få bestämma vår sexualundervisnings etiska målsättning?

Annons
Annons

Att detta är pudelns kärna har med erkännansvärd öppenhet utsagts av dr Nils Nielsen i en artikel i tidskriften Folket i Bild. Den kristna moralen kan vara bra i och för sig. "Men”, deklarerar författaren, "en kristlig sexualundervisning skulle gå stick i stäv mot folkopinionen”. Och "vi, som inte är kristna, frågar oss ofta: Är det inte på tiden att också bygga upp en moral för hedningarna, som inte är mottagliga för kristen påverkan?”

I den häftiga kritiken mot sexual-sakkunnigas åskådning att avhållsamheten före äktenskapet skall framställas som det moraliskt riktiga för ungdomen tillspetsar sig på en konkret, väsentlig punkt just denna motsättning mellan den kristna grundsynen och en utomkristen åskådning. Vår sexualundervisning står vid skiljevägen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons